Sammanfattningar

1. Dagfjärilar förr och nu – en studie i Östergötland.
2. Varför fackelblomster i porsbuskar undgår skalbaggsangrepp? 
3. ”Hela havet stormar” : De svenska arterna av Scymnus usl. Neopullus (Coleoptera, Coccinellidae) byter plats
4. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2003
5. Gabronthus sulcifrons (Sharp, 1889), a new addition to the fauna of Finland and Europe (Coleoptera, Staphylinidae)
6. Den inhemska ljungvårtbitaren Metrioptera brachyptera trängs undan av den invaderande cikadavårtbitaren
7. Sexton nya oribatidarter (Acari: Oribatida) för Sverige.
8. Getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad och sprider sig norrut i Sverige


1. Dagfjärilar förr och nu – en studie i Östergötland.
Per Douwes

Åren 1955-57 samlade författaren dagflygande fjärilar på den sommarstuga i S Östergötland som hans föräldrar hade. Nu har han grävt fram dessa fyndlistor för att se hur dagfjärilsfaunan utvecklats de senaste årtiondena. Nyligen har nämligen de mest värdefulla ängs- och hagmarkerna i länet inventerats på dagfjärilar. Resultatet av jämförelsen är att de rödlistade fjärilarna minskat ganska drastiskt. Trots att denna sommarstuga bara var en "slumpmässigt" utvald plats för ett sommartorp kommer ingen av de nyligen inventerade lokalerna, som anses vara de finaste i länet, upp i samma rikedom av rödlistade arter. Minskningen av ängs- och hagmarker i landskapet tycks ha haft drastisk effekt på dagfjärilsfaunan.


2. Varför fackelblomster i porsbuskar undgår skalbaggsangrepp? 
Peter Hambäck

På fackelblomster lever bl.a. två skalbaggar av familjen bladbaggar, Galerucella calmariensis och G. pusilla. Båda dessa äter bladen på växten, men det är väldigt olika hur mycket enskilda växtplantor angrips, även på så små avstånd som ett par meter. Peter observerade att det främst är plantor som står inne i porsbuskar som undgår angrepp. Genom en rad fältexperiment och laboratorieförsök har han likt en detektiv gått igenom en rad möjliga förklaringar till detta mönster, såsom inverkan av naturliga fiender, doftavskräckning och spridningsbeteende. Slutsatsen är att den bästa förklaring är att bladbaggarna inte lyckas hitta fackelblomster som står inne i porsbuskar, för att buskarna rent fysiskt gömmer dem för baggen. Hur bladbaggarna attackerar buskarna har i sin tur stor betydelse för övriga varelser som lever på fackelblomster.


3. ”Hela havet stormar” : De svenska arterna av Scymnus usl. Neopullus (Coleoptera, Coccinellidae) byter plats
Hans-Erik Wanntorp

Släktet Scymnus är en samling små arter av nyckelpigor som främst livnär sig på sköldlöss. I denna artikel visar författaren att det i Sverige har rått total förvirring om vad några av dessa arter ska heta, närmare bestämt för de fyra arter som tillhör undersläktet Neopullus. Den mest spridda av dessa har ansetts vara Scymnus ater men detta är en felbestämning som har hängt kvar ända sedan 1800-talet. Det vi kallat S. ater ska istället heta S. limbatus. Detta gör i sin tur att det som vi kallat S. limbatus också är fel, och den arten egentligen är en färgform av S. silesiacus (som sedan tidigare är känd från Sverige). Den äkta Scymnus ater ska alltså avföras från listan över skalbaggar som finns i Norden eftersom den enbart är utbredd nere i centrala Europa.


4. Intressanta fynd av fjällfjärilar i Sverige 2003
Nils Ryrholm & Anders Ohlsson

Den tionde årsrapporten av intressanta fjärilar från våra fjälltrakter presenteras. Året gav inga extraordinära fynd. Efter några år med sämre väder tycks det nu, med ett par goda år, som om flera arter expanderar åter norrut. 


5. Gabronthus sulcifrons (Sharp, 1889), a new addition to the fauna of Finland and Europe (Coleoptera, Staphylinidae)
Ales Smetana & Tom Clayhills

Kortvingen Gabronthus sulcifrons har för första gången hittats i Europa. Arten har sedan 1989 hittats på ett flertal ställen i Finland. Karaktärer för att skilja denna art från de två andra kända europeiska arterna i släktet ges i artikeln. Gabronthus sulcifrons är tidigare känd från Japan och Kina. Den lever i allehanda multnande organiska substrat. Om den spridit sig till Finland av egen kraft eller om den introducerats av människan på något sätt går inte att säga. Faktumet att de första europeiska fynden av ett flertal östliga arter som lever i denna typ av miljöer gjorts i Finland talar dock för att de kan ha spridit sig naturligt över Ryssland.


6. Den inhemska ljungvårtbitaren Metrioptera brachyptera trängs undan av den invaderande cikadavårtbitaren Metrioptera roeseli.
Åsa Berggren & Matthew Low

Cikadavårtbitaren utbredningsområde ökar främst i södra Sverige och det är möjligt att det kan påverka inhemska arter negativt. Författarna undersökte hur den närbesläktade ljungvårtbitarens antal påverkas av cikadavårtbitarens närvaro. Tjugofem områden som ciakadvårtbitaren hade koloniserat jämfördes med tjugofem matchade kontrollområden där cikadavårtbitaren saknades. Ljungvårtbitare saknades på 40 % av områdena med cikadavårtbitare jämfört med 2% av kontrollområdena och fanns i statistiskt signifikant större antal i kontrollområdena. Antagligen är det konkurrens om ljud- och luktutrymme som leder till det funna mönstret. Om undanträngandet av ljungvårtbitaren är ett generellt mönster förmodar författarna att de två arternas utbredning komma att ändras i framtiden. Cikadavårtbitaren kan komma att dominera i gräsmarker medan ljungvårtbitaren kan bli tillbakaträngd till torrare och mindre föredragna habitat såsom hedlandskap och skogskanter.

7. Sexton nya oribatidarter (Acari: Oribatida) för Sverige.
Niklas Lindberg, Tryggve Persson & Kerstin Ahlström

Oribatider, även kallade horn- eller pansarkvalster, är okända för de flesta trots att de utgör en mycket talrik djurgrupp i markens organiska skikt. De är små, långsamma djur och majoriteten mäter under 1 mm i kroppslängd. De är oftast väldigt många - i barrskogsförna kan de nå tätheter på över 400 000 individer per kvadratmeter. I den här artikeln redovisas 16 arter av ordibatider som tidigare varit okända för den svenska faunan. De har hittats under markekologiska studier i granskog och hällmarker på nio olika lokaler sprida från Halland till Västerbotten. Med detta tillägg så känner vi nu till 287 arter av horn- och pansarkvalster i Sverige.

8. Getingspindeln, Argiope bruennichi, etablerad och sprider sig norrut i Sverige
Lars J. Jonsson

Getingspindeln är en art med mycket spektakulärt utseende som nyligen spridit sig till Sverige. Namnet antyder dess likhet med en geting. Fram till 2002 hade den enbart hittats i Skåne, men uppgifter i artikeln visar att den sprider sig norrut. Nu har den t.o.m. hittats i Södermanland - 300 km norr om de tidigare kända lokalerna. Samtidigt har populationerna på de första svenska lokalerna vuxit till sig. Hur spridningen kan gå till är naturligtvis svårt att säga säkert, men det är troligt att den till stor del sker genom att unga individer flyger med spinntrådar.




« Tillbaka

 © 2005 Sveriges Entomologiska Förening
Webbansvarig: Markus Forslund
Senast uppdaterad: 2005-05-21