Svartfläckig blåvinge Maculinea arion (Linnaeus, 1758)

Ordn. Lepidoptera
Fam.Lycaenidae (blåvingefjärilar)
Syn. Lycaena arion

Nära hotad (NT)

Omfattas även av:

Habitatdirektivet         Bilaga/Annex 4

Bernkonventionen

Åtgärdsprogram      
                                        

Beskrivning
Den svartfläckiga blåvingen är vår största blåvingeart. Den skiljer sig från samtliga andra arter genom distinkt svarta och relativt stora fläckar på vingarnas blå översidor. Vingarnas undersidor har större svarta prickar än övriga blåvingar. Vingbredd 33–42 mm.

Utbredning och status
Alltsedan ett desperat försök att rädda den svartfläckiga blåvingens sista förekomster i England misslyckats, och nationen som medlem av Bernkonventionen förbundit sig att återinföra arter som dött ut efter undertecknandet, har arten varit en av de mest grundligt utforskade bland Europas dagfjärilar. Man har nu lyckats återinföra arten med ägg och larver från Öland. Svartfläckiga blåvingens miljökrav är mycket speciella då larverna endast lever av timjan och kungsmynta och för sin utveckling i Nordeuropa är beroende av att adopteras av en enda art av myra. I Sverige är blåvingens förekomst starkt kulturbetingad och flertalet förekomstområden är belägna i våra främsta odlingsbygder. Av artens sparsamma omnämnande i äldre faunaförteckningar framgår att den inte minskat nämnvärt i utbredning och frekvens förrän efter 1930-talet. Den har sannolikt alltid varit mycket lokal i sin förekomst. Den typiska livsmiljön i Mellansverige är rullstensåsar eller andra mer finkorniga isälvsbildningar som efter inlandsisens avsmältning varit täckta av havet och ofta fått en mer ursvallad klapperstrandliknande topp. Denna livsmiljö har varit ganska oföränderlig genom perioder av förbuskning, främst genom effekten av återkommande perioder av torka. En förutsättning för svartfläckiga blåvingens förekomst här har dock varit att trädskiktet avlägsnats och att området mer eller mindre kontinuerligt har betats. I Skåne förekommer arten främst på torrängar på sandfälten, både i inlandet och vid havet och på Öland och Gotland även i sandiga miljöer på och i anslutning till alvarmark. Svartfläckiga blåvingens kända utbredning före 1930-talet är: Skåne, Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland, Dalsland, Södermanland, Uppland, Västmanland och Värmland. Under senare år har artens status mer uppmärksammats och den får idag anses vara mycket hårt trängd utanför Öland och Gotland. I Mälardalen har arten endast återfunnits i ett fåtal exemplar i Uppland, Uppsala, Fullerö backar 1983 och 1987, men ej senare, i Västmanland, Strömsholm under 1980-talet och i Södermanland, Kjula från 1991. Den senare förekomsten är belägen inom ett naturvårdsområde, där arten har bättre överlevnadschanser. Från 1960–70-talen saknas helt fynd från Södermanland, Uppland och Västmanland. Arten har även lyckats överleva i Östergötland, där några populationer påträffades på några områden vid Bråviken, Svenstavik under 1980-talet. Tidigare förekom svartfläckiga blåvingen mer eller mindre sammanhängande till Motala. I Skåne och sannolikt även i Blekinge, Halland och sydöstra Småland kan arten ännu återfinnas på några områden. På artens västliga och nordliga utpostförekomster i Halland, Åkulla, Rolfstorp 1940, Västergötland, Viskafors 1947, Småland, Jönköping, Västergötland, Kinnekulle och Väring, Dalsland, Åmål och Bengtsfors, Värmland, Arvika 1878 samt Uppland, Österbybruk och Skutskär har den ej kunnat återfinnas sedan mer än 50 år. Svartfläckiga blåvingen har minskat mycket kraftigt i våra grannländer. I Finland var arten tidigare glest utbredd över hela södra hälften av landet, undantaget västkusten och Åland. Nordligast med fyra förekomster norr om 62:a breddgraden. I Danmark tyder mycket på att arten idag endast förekommer på östra Mön samt vid Bulbjerg och Grönnestrand i Nordvästjylland. Ännu under 1970–80-talen påträffades den vid Hammer backer på Jylland och Sonnerup på Själland. Så sent som under 1960-talet var arten lokalt talrik från Djursland i Östjylland och söderut. Tidigare även flerstädes på de stora öarna. Svartfläckiga blåvingen är sedan ett fåtal år fridlyst i Danmark och kraftiga åtgärder har vidtagits för att återställa dess livsmiljö på Mön. Världsutbredningen sträcker sig från centrala Spanien, Frankrike och Italien genom Turkiet, Kaukasus och Ryssland till Mongoliet, Transbajkal, Nordkina och Amur. Arten är upptagen på Finlands, Danmarks, Tysklands, Nederländernas, Österrikes och Italiens rödlistor som akut hotad, på Spaniens rödlista som sällsynt och ospecificerat på Storbritanniens rödlista.

Ekologi
Svartfläckiga blåvingens värdväxter i Danmark och Tyskland är backtimjan, Thymus serpyllum, stortimjan, Thymus pulegioides och kungsmynta, Origanum vulgare. I vårt land sannolikt främst på backtimjan och stortimjan, men med kungsmynta som en alternativ värdväxt, främst under torrår då blomningen uteblir hos backtimjan. Artens ekologi har studerats ingående på Mön i Danmark varifrån följande beskrivning härstammar. Honan placerar sina ägg enstaka och väl dolda i blomkronan. Larverna lever först i frökammaren och lämnar denna för att uppsöka en ny när fröanlagen förtärts. Om en larv stöter på en artfrände äter vanligen den ena larven upp den andra. När larverna nått en storlek av 3,5 mm överger de värdplantan under eftermiddagstimmarna, då aktiviteten är som störst hos den enda väl fungerande "adoptivmyrarten" hedrödmyra, Myrmica sabuleti. När en myra påträffar en blåvingelarv undersöker den larven mycket noga och accepterar vanligen larven, synbarligen som en av sina egna larver, varvid den bär med sig larven till boet. Ett flertal myrarter är benägna att adoptera larverna, men utvecklingen lyckas endast hos hedrödmyra. I myrboet livnär sig blåvingelarven av myrornas larver och övervintrar som halvvuxen. Under våren löper larverna större risk att dödas av myrorna, då deras storlek antyder att de är drottninglarver och antalet drottningar per myrsamhälle regleras genom kannibalism. Larven förpuppar sig i myrboet och den nykläckta fjärilen lämnar boet med ännu outvecklade vingar genom myrornas tunnlar. Fjärilen flyger i Sverige från mitten av juni till början av augusti. På varje enskild förekomst dock under mer begränsad tidsrymd. En rad företeelser i artens livscykel gör den mycket sårbar. Hedrödmyra blir lätt utkonkurrerad av andra myrarter på markytor som ej uppnår en tillräcklig temperatur genom solbestrålning. Detta betyder i regnrikare områden att arten endast tolererar en lågvuxen gräsvegetation, vilken är omöjlig att bibehålla utan betande djur. På Mön och sannolikt även på Öland och Gotland lever myran hellre i lite högre vegetation (5–40 cm) och undviker de nakna markytor där den konkurrenssvaga backtimjan är talrikast. Avståndet mellan värdväxt och myrbo får ej överstiga de fåtal meter som utgör ett myrsamhälles rörelseradie. Sannolikt är svartfläckig blåvinge på Öland och Gotland gynnad av att betesmarkerna eller alvarmarkerna har en viss mängd törnbuskar, som skyddar småytor från hårt betestryck och ger en omväxlande mikroklimatisk mosaik. Alltför få värdplantor leder till högre kannibalism och många blåvingelarver per myrbo, vilket i sin tur leder till onormalt hög predation av myrpopulationen. Till de fem arter Maculinea som förekommer i Europa är knutna ett antal artspecifika parasitsteklar av släktena Ichneumon och Neotypus som är anpassade till ett liv i myrsamhällen. Dessa arter är i högre grad hotade än sina värdfjärilsarter som samtliga är rödlistade i Europa.

Hot
Arten hotas på sina kvarvarande förekomster främst av upphörande bete, igenväxning och igenplantering av torrängar. I Mellansverige hotas arten även av mindre grustäkter/husbehovstäkter, vilka redan förstört ett stort antal potentiella förekomstområden. Även i betade torrängsmiljöer kan antalet enbuskar eller andra taggiga snårbildande växter skugga ut värdväxten och den känsliga värdmyrarten. Alltför kraftiga och omfattande buskröjningar kan leda till ett oönskat mikroklimat för värdmyrarten. Ett antal förekomster i Uppland har spolierats genom plantering av tall. Gödsling är mycket negativt för såväl backtimjan som hedrödmyra. Ett hot som svartfläckiga blåvingen möjligen klarar något bättre än många andra rödlistade dagfjärilsarter, är isoleringen av de lokala förekomsterna genom den tilltagande fragmenteringen av livsmiljön, under förutsättning att arealen av tjänlig livsmiljö ej blir för liten. Sannolikt är larvernas liv i myrbon relativt säkert även under enstaka år med extremt hög nederbörd och solfattigdom respektive år med extrem torka. Detta genom att larvernas överlevnad understöds av många myrors samlade ansträngningar. Torkdöd av timjan medförande en koncentration av äggen till ett mindre antal plantor, har under återinföringsfasen i England resulterat i en halvering av populationen mellan 1988–1989.

Åtgärder
Samtliga av svartfläckiga blåvingens kvarvarande förekomstområden på fastlandet förtjänar någon form av skydd med detaljerade skötselplaner för beteshävd och buskröjning. Med hänsyn till värdväxtens och värdmyrans klimatkänslighet, bör en föreslagen skötselplan noga utvärderas genom att endast ett delområde i taget förändras. Möjligheterna att restaurera tidigare förekomstområden för att återinföra arten bör övervägas och undersökas. Speciellt där populationerna idag är små och riskerar att dö ut av slumpmässiga orsaker. I Mälardalen har arten tidigare möjligen i högre grad lyckats överleva på de åsar där fornminnen vårdats. Ett samarbete med Riksantikvarieämbetet faller sig här naturligt.

Referenser

  • Ebert, G. 1993. Die Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2. Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.
  • Frycklund, I. 1992. Inventering av insektsfaunan inom Galgbacken-Tunåsen, Valsgärde, Fullerö backar och Husby gravfält. Entomologiska föreningen i Uppland.
  • Higgins, L. G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.
  • Holmgren, E. 1886. Lepidopterologiska iakttagelser i Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 7(1): 35–40.
  • Kjellander, E. 1944. Lepidopterologiska notiser 2. Opusc. ent. 9(1–2): 53–55. Lindeqvist, C. 1880. Dagfjärilsfaunan på en fläck av mellersta Skåne. Ent. Tidskr. 1(2): 104–107.
  • Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.
  • Neander, A. 1918. Ytterligare om Kronobergs läns Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 39: 31–53.
  • Nielsen, P. S. 1992. Sortplettet Blåfugl; et igangvaerende projekt med undersögelse af Maculinea arion´s (L.) livsvilkår på Mön resulterande i 1991 i et öjeblikkeligt redningsforsög. Lepidoptera 6(3): 57–63.
  • Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska fjärilar. Nordisk familjeboks förlag, Stockholm.
  • Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59–120.
  • Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K. J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C. W. K. Gleerups förlag, Lund.
  • Norgaard, I. & Nielsen, P. S. 1988. Fund af storsommerfugle i Danmark 1961–86. Lepidopterologisk forening.
  • Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113(4): 37–45.
  • Porat, C. O, von. 1913. Fjärilsfynd mest från Jönköpingstrakten. Ent. Tidskr. 34(2-4): 79–104.
  • Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.
  • Sylvén, E. 1940. Lepidopterologiska meddelanden. Ent. Tidskr. 61: 19–25.
  • Thedenius, K. F. 1880. Bidrag till Skandinaviens fjärilsfauna. Ent. Tidskr. 1(2): 99–101.
  • Thomas, J. A. 1984. The Conservation of Butterflies in Temperate Countries: Past efforts and Lessons for the future. pp. 333–353. In: Vane-Wright, R., I. & Ackery, P., R. The Biology of Butterflies. Academic press, London.
  • Thomas, J. A. & Lewington, R. 1991. Butterlies of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London.
  • Thomas, J. A. & Elmes, G. W. 1992. The ecology and conservation of Maculinea Butterflies and their Ichneumon parasitoids. In: Pavlicek-van Beek, T., Ovaa, A., H. & Made, van der, J., G. Future of Butterflies in Europe: strategies of survival. Proceedings of the International Congress 1989. Agricultural University, Wageningen.

Förf. Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997.
© ArtDatabanken, SLU 2000
Teckning © Nils Forshed

Hämta artfaktablad uppdaterat 2007 som pdf-fil.

 

« Tillbaka

 © Sveriges Entomologiska Förening
Kontakt webbansvarig