Beskrivning
Den svartfläckiga blåvingen är vår största
blåvingeart. Den skiljer sig från samtliga andra arter genom distinkt svarta
och relativt stora fläckar på vingarnas blå översidor. Vingarnas undersidor
har större svarta prickar än övriga blåvingar. Vingbredd 33–42 mm.
Utbredning och status
Alltsedan ett desperat försök att rädda den
svartfläckiga blåvingens sista förekomster i England misslyckats, och
nationen som medlem av Bernkonventionen förbundit sig att återinföra arter
som dött ut efter undertecknandet, har arten varit en av de mest grundligt
utforskade bland Europas dagfjärilar. Man har nu lyckats återinföra arten med
ägg och larver från Öland. Svartfläckiga blåvingens miljökrav är mycket
speciella då larverna endast lever av timjan och kungsmynta och för sin
utveckling i Nordeuropa är beroende av att adopteras av en enda art av myra. I
Sverige är blåvingens förekomst starkt kulturbetingad och flertalet
förekomstområden är belägna i våra främsta odlingsbygder. Av artens
sparsamma omnämnande i äldre faunaförteckningar framgår att den inte minskat
nämnvärt i utbredning och frekvens förrän efter 1930-talet. Den har
sannolikt alltid varit mycket lokal i sin förekomst. Den typiska livsmiljön i
Mellansverige är rullstensåsar eller andra mer finkorniga isälvsbildningar
som efter inlandsisens avsmältning varit täckta av havet och ofta fått en mer
ursvallad klapperstrandliknande topp. Denna livsmiljö har varit ganska
oföränderlig genom perioder av förbuskning, främst genom effekten av
återkommande perioder av torka. En förutsättning för svartfläckiga
blåvingens förekomst här har dock varit att trädskiktet avlägsnats och att
området mer eller mindre kontinuerligt har betats. I Skåne förekommer arten
främst på torrängar på sandfälten, både i inlandet och vid havet och på
Öland och Gotland även i sandiga miljöer på och i anslutning till alvarmark.
Svartfläckiga blåvingens kända utbredning före 1930-talet är: Skåne,
Blekinge, Halland, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Västergötland,
Dalsland, Södermanland, Uppland, Västmanland och Värmland. Under senare år
har artens status mer uppmärksammats och den får idag anses vara mycket hårt
trängd utanför Öland och Gotland. I Mälardalen har arten endast återfunnits
i ett fåtal exemplar i Uppland, Uppsala, Fullerö backar 1983 och 1987, men ej
senare, i Västmanland, Strömsholm under 1980-talet och i Södermanland, Kjula
från 1991. Den senare förekomsten är belägen inom ett naturvårdsområde,
där arten har bättre överlevnadschanser. Från 1960–70-talen saknas helt
fynd från Södermanland, Uppland och Västmanland. Arten har även lyckats
överleva i Östergötland, där några populationer påträffades på några
områden vid Bråviken, Svenstavik under 1980-talet. Tidigare förekom
svartfläckiga blåvingen mer eller mindre sammanhängande till Motala. I Skåne
och sannolikt även i Blekinge, Halland och sydöstra Småland kan arten ännu
återfinnas på några områden. På artens västliga och nordliga
utpostförekomster i Halland, Åkulla, Rolfstorp 1940, Västergötland,
Viskafors 1947, Småland, Jönköping, Västergötland, Kinnekulle och Väring,
Dalsland, Åmål och Bengtsfors, Värmland, Arvika 1878 samt Uppland,
Österbybruk och Skutskär har den ej kunnat återfinnas sedan mer än 50 år.
Svartfläckiga blåvingen har minskat mycket kraftigt i våra grannländer. I
Finland var arten tidigare glest utbredd över hela södra hälften av landet,
undantaget västkusten och Åland. Nordligast med fyra förekomster norr om 62:a
breddgraden. I Danmark tyder mycket på att arten idag endast förekommer på
östra Mön samt vid Bulbjerg och Grönnestrand i Nordvästjylland. Ännu under
1970–80-talen påträffades den vid Hammer backer på Jylland och Sonnerup på
Själland. Så sent som under 1960-talet var arten lokalt talrik från Djursland
i Östjylland och söderut. Tidigare även flerstädes på de stora öarna.
Svartfläckiga blåvingen är sedan ett fåtal år fridlyst i Danmark och
kraftiga åtgärder har vidtagits för att återställa dess livsmiljö på
Mön. Världsutbredningen sträcker sig från centrala Spanien, Frankrike och
Italien genom Turkiet, Kaukasus och Ryssland till Mongoliet, Transbajkal,
Nordkina och Amur. Arten är upptagen på Finlands, Danmarks, Tysklands,
Nederländernas, Österrikes och Italiens rödlistor som akut hotad, på
Spaniens rödlista som sällsynt och ospecificerat på Storbritanniens
rödlista.
Ekologi
Svartfläckiga blåvingens värdväxter i Danmark och
Tyskland är backtimjan, Thymus serpyllum, stortimjan, Thymus
pulegioides och kungsmynta, Origanum vulgare. I vårt land sannolikt
främst på backtimjan och stortimjan, men med kungsmynta som en alternativ
värdväxt, främst under torrår då blomningen uteblir hos backtimjan. Artens
ekologi har studerats ingående på Mön i Danmark varifrån följande
beskrivning härstammar. Honan placerar sina ägg enstaka och väl dolda i
blomkronan. Larverna lever först i frökammaren och lämnar denna för att
uppsöka en ny när fröanlagen förtärts. Om en larv stöter på en artfrände
äter vanligen den ena larven upp den andra. När larverna nått en storlek av
3,5 mm överger de värdplantan under eftermiddagstimmarna, då aktiviteten är
som störst hos den enda väl fungerande "adoptivmyrarten"
hedrödmyra, Myrmica sabuleti. När en myra påträffar en blåvingelarv
undersöker den larven mycket noga och accepterar vanligen larven, synbarligen
som en av sina egna larver, varvid den bär med sig larven till boet. Ett
flertal myrarter är benägna att adoptera larverna, men utvecklingen lyckas
endast hos hedrödmyra. I myrboet livnär sig blåvingelarven av myrornas larver
och övervintrar som halvvuxen. Under våren löper larverna större risk att
dödas av myrorna, då deras storlek antyder att de är drottninglarver och
antalet drottningar per myrsamhälle regleras genom kannibalism. Larven
förpuppar sig i myrboet och den nykläckta fjärilen lämnar boet med ännu
outvecklade vingar genom myrornas tunnlar. Fjärilen flyger i Sverige från
mitten av juni till början av augusti. På varje enskild förekomst dock under
mer begränsad tidsrymd. En rad företeelser i artens livscykel gör den mycket
sårbar. Hedrödmyra blir lätt utkonkurrerad av andra myrarter på markytor som
ej uppnår en tillräcklig temperatur genom solbestrålning. Detta betyder i
regnrikare områden att arten endast tolererar en lågvuxen gräsvegetation,
vilken är omöjlig att bibehålla utan betande djur. På Mön och sannolikt
även på Öland och Gotland lever myran hellre i lite högre vegetation (5–40
cm) och undviker de nakna markytor där den konkurrenssvaga backtimjan är
talrikast. Avståndet mellan värdväxt och myrbo får ej överstiga de fåtal
meter som utgör ett myrsamhälles rörelseradie. Sannolikt är svartfläckig
blåvinge på Öland och Gotland gynnad av att betesmarkerna eller alvarmarkerna
har en viss mängd törnbuskar, som skyddar småytor från hårt betestryck och
ger en omväxlande mikroklimatisk mosaik. Alltför få värdplantor leder till
högre kannibalism och många blåvingelarver per myrbo, vilket i sin tur leder
till onormalt hög predation av myrpopulationen. Till de fem arter Maculinea som
förekommer i Europa är knutna ett antal artspecifika parasitsteklar av
släktena Ichneumon och Neotypus som är anpassade till ett liv i
myrsamhällen. Dessa arter är i högre grad hotade än sina värdfjärilsarter
som samtliga är rödlistade i Europa.
Hot
Arten hotas på sina kvarvarande förekomster främst av
upphörande bete, igenväxning och igenplantering av torrängar. I Mellansverige
hotas arten även av mindre grustäkter/husbehovstäkter, vilka redan förstört
ett stort antal potentiella förekomstområden. Även i betade torrängsmiljöer
kan antalet enbuskar eller andra taggiga snårbildande växter skugga ut
värdväxten och den känsliga värdmyrarten. Alltför kraftiga och omfattande
buskröjningar kan leda till ett oönskat mikroklimat för värdmyrarten. Ett
antal förekomster i Uppland har spolierats genom plantering av tall. Gödsling
är mycket negativt för såväl backtimjan som hedrödmyra. Ett hot som
svartfläckiga blåvingen möjligen klarar något bättre än många andra
rödlistade dagfjärilsarter, är isoleringen av de lokala förekomsterna genom
den tilltagande fragmenteringen av livsmiljön, under förutsättning att
arealen av tjänlig livsmiljö ej blir för liten. Sannolikt är larvernas liv i
myrbon relativt säkert även under enstaka år med extremt hög nederbörd och
solfattigdom respektive år med extrem torka. Detta genom att larvernas
överlevnad understöds av många myrors samlade ansträngningar. Torkdöd av
timjan medförande en koncentration av äggen till ett mindre antal plantor, har
under återinföringsfasen i England resulterat i en halvering av populationen
mellan 1988–1989.
Åtgärder
Samtliga av svartfläckiga blåvingens kvarvarande
förekomstområden på fastlandet förtjänar någon form av skydd med
detaljerade skötselplaner för beteshävd och buskröjning. Med hänsyn till
värdväxtens och värdmyrans klimatkänslighet, bör en föreslagen
skötselplan noga utvärderas genom att endast ett delområde i taget
förändras. Möjligheterna att restaurera tidigare förekomstområden för att
återinföra arten bör övervägas och undersökas. Speciellt där
populationerna idag är små och riskerar att dö ut av slumpmässiga orsaker. I
Mälardalen har arten tidigare möjligen i högre grad lyckats överleva på de
åsar där fornminnen vårdats. Ett samarbete med Riksantikvarieämbetet faller
sig här naturligt.
Referenser
- Ebert, G. 1993. Die
Schmetterlinge Baden-Württembergs. Bd. 2.
Verlag Eugen Ulmer, Stuttgart.
- Frycklund, I. 1992. Inventering av
insektsfaunan inom Galgbacken-Tunåsen, Valsgärde, Fullerö backar och
Husby gravfält. Entomologiska föreningen i
Uppland.
- Higgins, L. G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes,
P. 1970. Europas dagfjärilar.
Almqvist & Wiksell, Stockholm.
- Holmgren, E. 1886. Lepidopterologiska iakttagelser i
Stockholms omgifningar. Ent. Tidskr. 7(1):
35–40.
- Kjellander, E. 1944. Lepidopterologiska notiser 2. Opusc. ent. 9(1–2): 53–55.
Lindeqvist, C. 1880. Dagfjärilsfaunan på en fläck av
mellersta Skåne. Ent. Tidskr. 1(2):
104–107.
- Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die
Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna).
Herbipoliana bd. 3. Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.
- Neander, A. 1918. Ytterligare om Kronobergs läns
Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 39:
31–53.
- Nielsen, P. S. 1992. Sortplettet Blåfugl; et igangvaerende
projekt med undersögelse af Maculinea arion´s
(L.) livsvilkår på Mön resulterande i 1991 i et öjeblikkeligt
redningsforsög. Lepidoptera 6(3):
57–63.
- Nordström, F., Wahlgren, E. & Tullgren, A. 1935-41. Svenska
fjärilar. Nordisk familjeboks förlag,
Stockholm.
- Nordström, F. 1943. Förteckning över Sveriges
storfjärilar. Catalogus Insectorum Sueciae. Opusc. ent. 8: 59–120.
- Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K. J. 1955. De
fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C. W.
K. Gleerups förlag, Lund.
- Norgaard, I. & Nielsen, P. S. 1988. Fund
af storsommerfugle i Danmark 1961–86.
Lepidopterologisk forening.
- Palmqvist, G. 1992. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.)
i Sverige 1991. Ent. Tidskr. 113(4):
37–45.
- Porat, C. O, von. 1913. Fjärilsfynd mest från
Jönköpingstrakten. Ent. Tidskr. 34(2-4):
79–104.
- Stoltze, M. 1996. Danske
dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.
- Sylvén, E. 1940. Lepidopterologiska meddelanden. Ent.
Tidskr. 61: 19–25.
- Thedenius, K. F. 1880. Bidrag till Skandinaviens
fjärilsfauna. Ent. Tidskr. 1(2):
99–101.
- Thomas, J. A. 1984. The Conservation of Butterflies in
Temperate Countries: Past efforts and Lessons for the future. pp. 333–353.
In: Vane-Wright, R., I. & Ackery, P., R. The
Biology of Butterflies. Academic press, London.
- Thomas, J. A. & Lewington, R. 1991. Butterlies
of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London.
- Thomas, J. A. & Elmes, G. W. 1992. The ecology and
conservation of Maculinea Butterflies and their Ichneumon parasitoids. In:
Pavlicek-van Beek, T., Ovaa, A., H. & Made, van der, J., G. Future
of Butterflies in Europe: strategies of survival.
Proceedings of the International Congress 1989. Agricultural University,
Wageningen.
Förf.
Claes U. Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1997.
© ArtDatabanken, SLU 2000
Teckning © Nils Forshed
Hämta artfaktablad uppdaterat 2007 som
pdf-fil.
|