Syn. Ärenprisnätfjäril 

Sårbar (VU)

Omfattas även av:

Habitatdirektivet         Bilaga/Annex 2

Bernkonventionen

Beskrivning
Arten är en av de mest variabla nätfjärilsarterna. Vingarnas översidor är vitgula, orangegula och brunsvarta. Teckningsmönstret följer vingribborna och de tvärgående linjerna så markant att de ljusare fläckarna bildar ett rutmönster. På undersidan är arten övervägande blekgul samt svagare tecknad än flera av de närbesläktade arterna, vilket är ett gott kännetecken tillsammans med en av vingöversidans karaktärer. Denna består i svarta punkter mellan varje vingribba i mitten av tvärbanden på bakvingarna. Vingbredd 35–42 mm. 

Utbredning och status
Den till ängsvädd knutna väddnätfjärilen har under de senaste 20 åren minskat i mycket snabb takt i hela Västeuropa undantaget Storbritannien. Artens möjligheter att kvarleva här har under dessa år kraftigt kringskurits genom upphörande bete och igenplantering av våtare ängar i anslutning till mossar och ljunghedar, samt friskare ängar i bergsluttningar med rörligt markvatten. I ett tätbefolkat land som Nederländerna försvann arten från sina sista förekomster efter 1981. I början av 1900-talet var den här känd från 112 förekomstområden (5 x 5 km rutor). Det har sedan början av 1900-talet varit känt att till synes mycket starka lokala populationer spårlöst kan försvinna från oförändrade miljöer och sedan återkomma igen efter 10–20 år. Man anser idag att arten för sitt fortbestånd inom en region är beroende av en övergripande population eller en så kallad metapopulation, i vilken antalet lokala utdöenden och återkoloniseringar befinner sig i jämnvikt. Om fragmenteringen av lämpliga livsmiljöer inom en region överskrider en kritisk gräns, och de lokala populationerna i alltför hög grad isoleras från varandra, är det endast en tidsfråga innan arten dör ut i hela regionen. Nätfjärilsarternas populationsdynamik har under senare år rönt stort intresse, vilket resulterat i många omfattande studier, som styrker metapopulationsdynamikens betydelse för arternas långsiktiga överlevnad. Väddnätfjärilen har under senare år minskat mycket kraftigt även i Sverige. Den var under 1800-talet känd från Skåne till Dalarna och var då allmän på flera områden i Skåne varifrån den nu helt försvunnit. Artens kända utbredning fram till 1955 omfattar: Skåne, Småland, Öland, Gotland, Östergötland, Närke, Södermanland, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland och Medelpad, samt en mer osäker fynduppgift från Västergötland. Under de senaste 20 åren har arten sannolikt försvunnit från sju av ovannämnda 13 landskap. Det totala antalet kända fyndorter (c:a 10 km 2 rutor) för hela landet är cirka 60 stycken. Väddnätfjärilens tillbakagång har närmare undersökts i Dalarna. Arten påträffades här mellan 1930–1969 inom 25 förekomstområden och mellan 1970–1995 endast inom sex förekomstområden. I Västmanland har arten efter 1980 påträffats inom nio förekomstområden med maximalt åtta lokala förekomster per område. Några lokala utdöenden och nykoloniseringar har här noterats under fortlöpande studier mellan 1992–1998. Arten förekommer på fastlandet i övrigt endast inom fyra mindre områden i Uppland och Gästrikland, där den påträffats mellan 1976–1998. Artens mellansvenska utbredningen ryms idag inom Bergslagen, med sin mer omväxlande berggrund och förekommer utanför Bergslagen endast i områden i Siljansbygden och Gävletrakten som är lokalt påverkade av sedimentär kalksten. På Öland och Gotland har väddnätfjärilen ännu minst ett tiotalförekomster i miljöer som idag är mindre hotade. Artens situation på fastlandet är kritisk, framförallt för de mycket små och isolerade populationerna med endast något 100-tal reproducerande individer årligen per område, i Uppland, Dalarna och Gästrikland. Migrationsbenägenheten är begränsad och spridningsradien föga mer än en kilometer per år. I norra Uppland har kontinuerlig förekomst dokumenterats på ett mycket begränsat område (2 km 2 ) mellan 1874–1977 och härifrån har inga spridningstendenser kunnat noteras i angränsande delar av norra Roslagen, som under lång tid har haft fastboende observatörer. Förekomstområdet har under senare år utsatts för omfattande dikning och arten är nu försvunnen härifrån. I Danmark är väddnätfjärilen påträffad på sammanlagt 132 områden (5 x 5 km rutor) mellan 1900–1995. Utbredningen omfattar främst hela Jylland, men även södra och norra Själland. Mellan 1970–1989 hade antalet förekomstområden minskat till 35 st och efter 1990 har arten endast noterats på 16 områden varav flera förefaller vara under utdöende. Arten utrotades i Sydjylland från ett naturreservat genom alltför hårt slitage från stora flockar av betande får. I Finland var arten tidigare främst utbredd i ett område med centrum strax norr om Helsingfors. Idag förekommer den endast vid östligaste delen av Finska viken och i gränsbygderna mot Ryssland norr om Ladoga, nordligast vid Kitee, samt en enstaka fynduppgift från trakten av Kuopio. I Estland förekommer arten ännu glest över hela landet. Världsutbredningen sträcker sig från Marocko och Spanien via Turkiet och Kaukasus genom Sibirien och Kina till Korea. Söderut främst i bergstrakter mellan 1000–2600 m ö h. Väddnätfjärilens världspopulation har avgränsats i ett stort antal underarter varav en uppburit omtvistad artstatus. Den senare har avvikande ekologi samt en annan värdväxt. Den danska populationen avviker utseendemässigt från populationen runt Östersjön och anknyter till populationer i mer atlantiskt präglade klimatområden. Denna förändring av fjärilarnas utseende accentueras hos underarten hibernica på Irland och i Skottland. Arten är upptagen på Finlands rödlista som sällsynt och i behov av undersökning av nuvarande status, på Danmarks rödlista som sårbar, på Tysklands rödlista som hotad samt på Belgiens och Nederländernas rödlistor som försvunnen. Arten är fridlyst i Danmark och Finland. 

Ekologi
Väddnätfjärilen förekommer i Sverige främst på öppna fuktiga ängsmarker, kärr och hyggesmark, alltid på sand eller moränunderlag och gärna längs bäckar. Arten har i Nordeuropa en högst specialiserad anpassning till ett kyligt klimat, vilket gör den mycket sårbar. Larverna lever socialt i grupper om många hundra och spinner spånadsväv runt värdväxten för att skapa en skyddande miljö. Här erhåller larverna den höga kroppstemperatur av 30–35°C som krävs för ämnesomsättningen. Ett mindre antal värdväxter har uppgivits, men endast ängsvädd, Succisa pratensis är värdväxt i Nordeuropa. Honan placerar sina ägg i grupper om cirka 50–200 st vid ett par äggläggningstillfällen. Flera honor placerar ofta sina ägg tillsammans under ett och samma blad. Äggläggningsplatsen väljs med stor omsorg för att bäst motsvara äggens och larvernas mycket höga krav på maximal solexponering och hög luftfuktighet. Trots detta misslyckas utvecklingen ofta under regniga och solfattiga somrar. Äggutvecklingen tar cirka en månad. Larvernas tillväxt är långsam och de övervintrar i tredje till fjärde stadiet, som de under normala år uppnår först under senare hälften av augusti till september. De övervintrar tillsammans i en vattentät liten säck av spinntrådar i högsta punkten av den större spånaden. Efter övervintringen blir larverna aktiva redan under snösmältningen och exponerar sig då för soluppvärmning. De är nu svarta och kan lättare höja kroppstemperaturen upp till 20°C över omgivande lufttemperatur. När födobehovet ökar sprider sig larverna och de äter då även flädervänderot, Valeriana sambucifolia. I den nederbördsrikare delen av Västmanland och norra Uppland utvecklas endast cirka 50% av en larvkull till fjärilar under påföljande vår. Övriga larver återgår i diapaus under maj månad förytterligare en övervintring. I övriga Sverige har arten såvitt känt alltid en ettårig livscykel. Larverna förpuppas upphängda bland örter och ris i maj och början av juni. Puppstadiet varar cirka två veckor. Fjärilen flyger vanligen från sista dagarna i maj eller första hälften av juni till början av juli. På områden med endast ettårig livscykel infaller flygtiden vanligen med en till två veckors fördröjning. Hanarna kläcker endast ett fåtal dagar före honorna och parning och äggläggning sker omgående, då honan kläcks med färdigutvecklade ägg. Predation av larverna av en parasitstekelart Cotesia (Apanteles) melitaearum (Braconidae: Microgastrinae), som är specialicerad på nätfjärilsarterna, kan ha stor inverkan på utdöenderisken av de lokala populationerna i Sverige. I England har en närbesläktad parasitstekelart utrotat mycket stora lokala populationer av väddnätfjärilen som föregående år var mycket individrika. De specialiserade parasitstekelarterna har båda två generationer per år och deras populationstillväxt är starkt väderbetingad. Väddnätfjärilen har i övrigt mycket få fiender och avsaknaden av de specialiserade parasitsteklarna har vid enstaka tillfällen förorsakat massförekomst och utarmning av värdväxten i Storbritannien. Arten är i alla sina utvecklingsstadier osmaklig för däggdjur och fåglar. Ängsvädd betas inte av vilt, hästar eller nötboskap, men är känslig för trampskador. 

Hot
Väddnätfjärilen hotas idag främst av skyddsdikning på hyggesmark, dikning av kärr, upprätning och fördjupning av mindre bäckar i skogsmark, samt av upphörande beteshävd med igenväxning eller av igenplantering. Den livsmiljö som i skogsmarker på surare bergarter fungerar som artens refugier under perioder utan lämplig hyggesmark, är en relativt sällsynt typ av fattigkärr/mellankärr. Genom kraftig lutning eller genomströmmande bäckar, tillförs här näringsämnen från omgivande marker och därav den rikligare förekomsten av ängsvädd. Dessa kärr utgör inom undersökta områden i Västmanland en mycket liten andel av områdets våtmarker. På kärrmark i planare terräng är ängsvädd tydligt kalkgynnad. Sannolikt försvann väddnätfjärilen från flera regioner på grund av att sådana refugier förstördes genom dikning eller utsattes för andra störningar av vattenregimen. Arten förekom i Mellansverige tidigare i beteshagar på sandig mark, ofta i slänter vid djupt nedskurna bäckar. Samtliga sådana förekomstområden har nu planterats igen. På Öland och Gotland förekommer arten ännu i betesmarker. I Dalarna hotas arten av igenväxningen på ett deltaliknande område med vidsträckta grus och sandbankar, som tidigare hölls trädfria av den otämjda Österdalälvens islossningar. Arten påverkas här ännu av översvämningar, men först sedan Trängsletdammen överfyllts, vilket oftare infaller under en olämplig tidpunkt i larvutvecklingen. Efter den försenade vårfloden 1995 har populationen här till synes utraderats. I Uppland/Gästrikland, Tröskenområdet hotades arten fram tills helt nyligen av en planerad ny bansträckning för järnvägen, men detta hot har nu undanröjts genom kraftiga protester från lokala naturvårdsföreningar. 

Åtgärder
De kärrmarker som utgör artens överlevnadsrefugier bör omfattas av skydd från alla former av exploatering och avvattning. Det är i vissa fall även nödvändigt med en skyddszon av skog runt kärren för att vattenregimen ej ska drabbas av störningar under ägg-och tidig larvutveckling. Arten är mycket härdig mot översvämningar under vinter till vår, men överlever inte i områden som periodvis översvämmas under sommarhalvåret, såsom kärr längs större vattendrag och platser där vattennivån regleras av bäver. Ängsvädd med flera växter gynnas i hög grad av årliga vinter- och våröversvämningar i grunda försänkningar på tjälad mark, som efter tjällossningen snabbt torkar ut. Sådana försänkningar bildas bl a av förhistoriska strandvallar och längs meandrande bäckar. Efter en kalavverkning betas vanligen dessa gropar hårt av älg och rådjur och utgör då den mest betydelsefulla livsmiljön för arten i Mellansverige. Av stor vikt är således ett stopp för fortsatta skyddsdikningar som hittills systematiskt trasat sönder många av de värdefullaste fuktstråken i väddnätfjärilens förekomstområden. Artens förekomster i hagmarker bör gynnas genom fortsatt betesdrift och buskröjning. I vissa områden kan restaurering av tidigare livsmiljöer, genom borttagande av planterade träd, bli nödvändigt för att säkra artens fortbestånd. Bidrag bör utgå till markägare som vidtar åtgärder anpassade till artens överlevnadskrav. Arten ingår i EU:s Art och Habitatdirektiv, vilket medför att dess livsmiljöer ska ingå i nätverket Natura-2000 av skyddade områden. Endast ett fåtal av direktivets arter förekommer i Sverige och hit hör t.ex. nätfjärilsarterna boknätfjäril och väddnätfjäril. Då båda arterna har betydande populationer inom samma höjdområde i Lindesbergs och Nora kommuner i Västmanland, har det fallit sig naturligt att området härigenom fått en hög prioritet vid valet av bevarandeområde. Naturvårdsverket och regeringen har från och med 1999 godkänt de förslag till upprättande av naturreservat som presenterats för några av de viktigaste förekomstområdena för båda arter.

Referenser

• Dempster, J. P. 1991. Fragmentation, isolation and mobility of insect populations. In: Conservation of insects and their habitats, ed. N. M. Collins & J. A. Thomas. pp. 143–154. Academic press, London.
• Eklöv, P. & Cederberg, B. 1992. Ärenprisnätfjärilen i Dalarna. Inocellia 9(1): 2–6.
• Eliasson, H. 1945. Macrolepidopterfaunan i Älvkarleby. Ent. Tidskr. 66: 136–154.
• Eliasson, C. 1992. Riksintressanta fjärilar i Lindesbergs kommun, information för revision av naturvårdsöversikt över Lindesbergs kommun 1994, M. Andersson, Lindesbergs kommun.
• Eliasson, C. 1995. Slutrapport till WWF; projekt nätfjärilar 1992–1994. bilaga 1 (opubl.).
• Eliasson, C. U. 1999. Utvärdering av överlevnadspotentialen för boknätfjäril, Euphydryas maturna och ärenprisnätfjäril, Euphydryas aurinia på olika förekomstytor i Nora och Lindesbergs kommuner, Örebro län - underlag för reservatbildningar. Rapport Länsstyrelsen i Örebro län.
• Ford, H. D. & Ford, E. B., 1930. Fluktuation in numbers, and its influence on variation, in Melitaea aurinia Rott. Trans. Ent. Soc. London Vol. 78: 345–351.
• Frendin, H. 1943. Lepidopterogeografiska iakttagelser i Tunabygden. Ent. Tidskr. 64: 129–159.
• Geiger, W. 1987. Les papillon de jour et leurs biotopes; Espèces, dangers qui les menacent, protection. Ligue Suisse pour la Protection de la Nature. Fotorotar AG, Egg.
• Hammarstedt, O. 1992. Conservation of Butterflies in the Nordic countries. In: Future of Butterflies in Europe: Strategies for survival. ed. T. Pavlicek-van Beek, A. H. Ovaa & J. G. van der Made. Agricultural University, Wageningen.
• Hanski, I., Kuussaari, M. & Nieminen, M. 1994. Metapopulation structure and migration in the butterfly Melitaea cinxia. Ecology 75:(3) 747–762.
• Henriksen, H. J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Skandinavisk bogforlag, Odense.
• Higgins, L. G. & Riley, N., svensk bearbetning Douwes, P. 1970. Europas dagfjärilar. Almqvist & Wiksell, Stockholm.
• Kesküla, T. 1992. Distribution maps of Estonian Butterflies (Lepidoptera: Hesperioidea, Papilionoidea). Acta Musei Zoologici Universitatis Tartuensis 6: 1–60.
• Källander, C. 1993. Fjärilsfynd från kalkområdet sydost Gävle 1993. Insectifera 1(2): 27–32.
• Kuussaari, M. 1998. Biology of the Glanville fritillary butterfly (Melitaea cinxia). Ph. D. University of Helsinki.
• Lampa, S. 1885. Förteckning öfver Skandinaviens och Finlands Macrolepidoptera. Ent. Tidskr. 6(1–3): 1–137.
• Lindeqvist, C. 1880. Dagfjärilsfaunan på en fläck av mellersta Skåne. Ent. Tidskr. 1(2): 104–107.
• Lukhtanov, V. & Lukhtanov, A. 1994. Die Tagfalter Nordwestasiens (Lepidoptera: Diurna). Herbipoliana bd. 3.
• Verlag U. Eitschberger, Marktleuthen.
• Marttila, O., Haahtela, T., Aarnio, H. & Ojalainen, P. 1990. Suomen päiväperhoset. Kirjayhtymä. Helsinki.
• Nixon, G. E. J. 1974. A revision of the north-western European species of the glomeratus-group of Apanteles
• Förster (Hymenoptera, Braconidae). Bulletin of Entomological research 64: 453–524.
• Nordström, F., Opheim, M. & Valle, K. J. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. C. W. K. Gleerups förlag, Lund.
• Palmqvist, G. 1997. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1996. Ent. Tidskr. 118(1): 11–27. 
• Pavlicek-van Beek, T. Ovaa, A. H. & van der Made, J. G. 1992. Dutch Butterfly mapping scheme. pp. 271–278.In: Future of Butterflies in Europe; Strategies for survival. Agricultural University, Wageningen.
• Pellmyr, O. 1973. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 5: 7–13.
• Porter, K. 1982. Basking behaviour in larvae of the butterfly Euphydryas aurinia. Oikos 38: 308–312.
• Porter, K. 1983. Multivoltinism in Apanteles bignellii and the influence of weather on synchronisation with its host E. aurinia. Ned. Entomol. Vev. 34: 155–162.
• Ripler, G. 1994. Fördjupade fjärilsrapporter 1993. Inocellia 11(2): 7–14.
• Rapp, L. 1969. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 1: 16–19.
• Rapp, L. 1970. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 2: 20–27.
• Rapp, L. 1971. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 3: 17–23.
• Rapp, L. 1974. Dagfjärilar. Nerikes Ent. sällskaps årsskrift 6: 6–12.
• Ryrholm, N. 1995. Intressanta fynd av storfjärilar (Macrolep.) i Sverige 1994. Ent. Tidskr. 116(1–2): 31–45.
• Soumalainen, E., Kaisila, J. & Mikkola, K. 1980. Noteworthy records of Finnish Lepidoptera 1955–1974. I. Hesperioidea, Papilionoidea, Bombycoidea and Geometroidea. Not. Ent. 60: 49–61.
• Svensson, I. 1946. Lepidopterologiska iakttagelser. Ent. Tidskr. 67: 53–61.
• Stoltze, M. 1996. Danske dagsommerfugle. Gyldendal, Köpenhamn.
• Thomas, J. A. & Lewington, R. 1991. Butterlies of Britain and Ireland. Dorling Kindersley Limited, London.
• Warren, M. S. 1993. A review of Butterfly conservation in central southern Britain, I: Protection, Evaluation and extinction on prime sites. Biological conservation 64: 25–35.
• Warren, M. S. 1993. A review of Butterfly conservation in central southern Britain, II: Site management and habitat selection of key species. Biological conservation 64: 37–49.

Förf. Claes U.Eliasson 1995. Rev. Claes U. Eliasson 1999..
© ArtDatabanken, SLU 2001
Foto © Markus Forslund

Hämta artfaktablad som pdf-fil.