Starkt hotad (EN)

Landskapsinsekt 
i Värmland

Läs mera här!

Omfattas även av:

Habitatdirektivet         Bilaga/Annex 2 o 4

Bernkonventionen

Den fullbildade skalbaggen är lysande cinnoberröd och platt med svarta käkar och ben. Kroppslängden är mellan tolv och femton millimeter. Huvudet är påfallande stort med kraftiga käkar. Även den mycket platta, gulbruna larven är lätt att känna igen. Den är ganska blank och försedd med fyra utskott på de bakre bakkroppssegmenten.

Utbredning och status
Cinnoberbaggen är en övervägande östlig art som i Europa förekommer från Skandinavien, Baltikum, och östra Mellaneuropa (Bayern, Österrike) till Ryssland. Dock ersätts arten delvis längre österut av den närbesläktade C. haematodes. I Sverige är cinnoberbaggen påträffad i nio landskap från Blekinge upp till Jämtland. I dagens läge torde arten endast finnas kvar i Uppland och södra Gästrikland samt eventuellt även på Vidön i By socken i Dalarna. Uppsala län hyser förmodligen 80 % av landets totala population, och arten har därför utsetts till Upplands landskapsinsekt. Arten är fridlyst i hela landet. I våra grannländer förekommer cinnoberbaggen på några nyupptäckta lokaler i södra Norge samt på ett fåtal platser i södra Finland där den är fridlyst. Den uppträder ofta i ytterst små populationer och räknas som mycket sällsynt.

Ekologi
Arten är främst påträffad inom områden med en god kontinuitet av gamla, grova aspar. Inom sådana områden kan den även sällsynt utnyttja andra trädslag; ek, alm, björk och ask, vid något tillfälle även barrträd. Arten förekommer främst i urskogsartade bestånd, men kan även angripa träd i angränsande kulturskogsbestånd, t.ex. döda aspar som lämnats kvar på hyggen. Förmodligen gynnades cinnoberbaggen kraftigt av skogsbränder i gammal tid, och brända träd tycks utöva en stark attraktion på arten vid äggläggning. Larven lever i innerbarken av nyligen döda, grova stammar, och utnyttjar såväl stående som liggande träd. Den livnär sig främst av själva barken, men kan även uppträda som rovdjur. Larvutvecklingen sträcker sig över minst två år. Förpuppningen sker under eftersommaren eller tidigt på hösten i en vid men platt puppkammare som ofta kläds men en ring av lösgnagda barkstrimlor. Den fullbildade skalbaggen sitter kvar i barken till nästa vår, då fortplantningen sker.

Hot
Skogsbestånd med god kontinuitet av gamla aspar är en bristvara och eftersom cinnoberbaggen endast utnyttjar ett nyligen dött träd under några få år ställs det extra stora krav på de områden där arten förekommer. Normalt finns den inte heller på varje dött träd. En eller flera nyligen döda aspar per år bör tillkomma i bestånden för att arten skall överleva. I ett längre perspektiv kan även en sparad naturskog ha svårt att härbärgeras en population av cinnoberbaggen under alltför lång tid. Aspen är ett successionsträd och försvinner ofta ut ur bestånden på längre sikt även inne i reservat om inte bränder startar om successionsförloppet. Den stora älgstammen har likaså haft en negativ inverkan på föryngringen av asp. Aspen är dessutom tyvärr ofta illa tåld av skogsägare. Detta är dock ej lika utpräglat nu som endast för några år sedan.

Åtgärder
Bestånd med gamla aspar bör sparas, främst inom artens nuvarande utbredningsområde. I de strandnära områdena runt nedre Dalälven, som hyser den största populationen av cinnoberbagge i landet, bör avtappingen i älven öka så att dess naturliga fluktuationer förhindrar att kantbestånden mot vattnet växer igen med granskog. Naturvårdsbränning bör bli vanligare så att aspens reproduktion i skogslandskapet gynnas. Viktigt är även att all asp inte röjs eller gallras ut ur kulturskogen på ett tidigt stadium i beståndsvården. Aspar bör alltid sparas i samband med slutavverkningar. Branden bör i allt större omfattning komma in även som skötselinstrument för reservat så att en kontinuitet av asp garanteras i framtiden i de östra delarna av Mellansverige. Älgstammen bör hållas på en sådan nivå att föryngringen av asp ej äventyras. Lokalt skulle en kontinuerlig fällning eller ringbarkning av träd kunna hjälpa arten över annars fatala kontinuitetsbrott i den naturliga avgången av träd i bestånden.

Övrigt
Arten omfattas av EU´s habitatdirektiv bilaga 2 vilket innebär att arten ska skyddas i nätverket Natura 2000.

Referenser

• Baranowski, R. 1975. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 1. Ent. Tidskr. 96: 107-108.
• Baranowski, R. 1980. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 2. Ent. Tidskr. 101: 36–36.
• Baranowski, R. 1982. Några bidrag till kännedomen om coleopterfaunan vid nedre Dalälven 3. Ent. Tidskr. 102: 67–68
• Ehnström, B. & Waldén, H. H. 1986. Faunavård i skogsbruket – Den lägre faunan. Skogsstyrelsen. p. 267.
• Lundblad, O. 1943. Några skalbaggsfynd. Ent. Tidskr. 64: 177–184.
• Lundblad, O. 1950. Studier över insektfaunan i Fiby urskog. K. Sv. Vet. Ak:s avh. i naturskyddsärenden nr. 6: 78–79.
• Palm, T. 1940-42. Über die Entwicklung und Lebensweise einiger wenig bekannten Käferarten im Urwaldsgebiete am Fluss Dalälven. III. Opusc. Ent. 5–7: 21–26.
• Palm, T. 1956. Anteckningar om svenska skalbaggar XI. Ent. Tidskr. 77: 60.
• Palm, T. 1959. Die Holz- und Rindenkäfer der süd- und mittelschwedischen Laubbäume. Opusc. Ent. Suppl. XVI: 260.
• Palm, T. 1962. Anteckningar om svenska skalbaggar XV. Ent. Tidskr. 83: 180.
• Palm, T. 1982. Förändringar i den svenska skalbaggsfaunan. Ent. Tidskr. 103:28.
• Saalas, U. 1917. Die Fichtenkäfer Finnlands 1. Ann. Acad. Scient. Fenn. Ser.A: 8514–515. Helsingfors.  

Förf. Bengt Ehnström 1999.
ArtDatabanken 2001-02-16.
© ArtDatabanken, SLU 2001
Foto © Åke Sandhall

Hämta artfaktablad som pdf-fil.