Missgynnad (NT)

Landskapsinsekt 
i Värmland

Läs mera här!

Omfattas även av:

Habitatdirektivet         Bilaga/Annex 4

Bernkonventionen

Utbredning och status
Brun gräsfjäril är i Sverige funnen inom två skilda utbredningsområden, dels ett sydligt som från centrala och nordöstra Skåne sträcker sig ett litet stycke in i sydöstra Kronobergs län, dels ett mellansvenskt i Värmland och södra halvan av Dalarna samt angränsande delar av Dalsland, Västergötland, Närke, Västmanland, Gästrikland och Hälsingland (Nordström 1955). Enstaka gamla rapporter föreligger också från Uppland och Östergötland, men enligt Nordström (1955) är det tveksamt om arten någonsin påträffats där. De syd- och mellansvenska populationerna har såvitt känt inte varit i kontakt med varandra i modern tid. De kan mycket väl ha olika invandringshistoria och genetisk sammansättning. Fram till 1955 var C. hero uppgiven från ett tiotal lokaler inom det sydliga utbredningsområdet mellan Svalöv, Axelvold, Skäralid, Ribetuaröd och Broby i Skåne och Middingsbråten nära sjön Mien i Småland (Ander 1941, Nordström 1955). Arten har sedan dess gått tillbaka drastiskt och är idag bara känd från en lokal belägen väster om Höör i Skåne (P.-O. Wickman pers. medd.) Även dess mellansvenska utbredningsområde tycks ha krympt. Under de fyra senaste decennierna föreligger inga fynd från Dalsland (tidigare uppgiven från Gunnarsnäs, Fröskog och Bengtsfors) eller Hälsingland (tidigare känd från Bollnäs) (lokaler enligt Nordström 1955). Arten sågs senast i början av 1970-talet i Närke vid Svartå (Ängsslätten) och i Västmanland vid Viker, Älvhyttan, Norberg (Brunnsjön) och Storsjön (G. Ripler resp. B. Wendel i brev). Den är under 1980-talet funnen i Västergötland vid Beateberg, Undenäs (Bölets ängar) och Styvanäs, samt i Gästrikland vid Hofors (Edske masugnsruin) och Torsåker (Söderåsen) (Ripler 1994 och i brev). Artens verkliga kärnområde i Sverige, Norden och troligen hela Västeuropa utgörs av Värmland och södra och mellersta Dalarna, där den ännu är relativt jämnt spridd på lämpliga marker. I Dalarna är den rapporterad från omkring 130 lokaler mellan 1921 och 1995, varav c:a 30 fr.o.m. 1980. Fyndområdet begränsas av Malingsbo i söder, Alderängarna vid Mora i nordväst, Ore i norr och By i sydost. Flertalet av dalafynden fram till 1950-talet härrör från Borlänge-Sätertrakten, där flera mycket aktiva  entomologer var verksamma. Idag är förekomsten där starkt utglesad. De flesta nuvarande fyndlokalerna är i stället koncentrerade till Ludvika- respektive Siljanstrakten (B. Cederberg i brev). I Värmland, där få entomologer varit aktiva, är det totala antalet rapporterade lokaler betydligt lägre än i Dalarna (Nordström 1955 uppger nio lokaler). Ökad uppmärksamhet på arten i Värmland under senare år har dock resulterat i att den rapporterats från 41 lokaler fr.o.m. 1980, inom ett område begränsat av Karlstad (Höja) i söder, Långserud (Botten) i sydväst, Sulvik (Gränsjön) i väst, en linje mellan Östmark (Rännberg) - Fensbol – Bergsäng (Rudsängen) i norr och Älvsbacka -Väse (Lövhöjden) i ost - sydost (Berglind 1990 och opubl.). Det verkliga antalet lokaler bedöms dock vara betydligt större. Särskilt rik tycks förekomsten vara i området mellan Deje och Älvsbacka, där arten observerats på 21 lokaler (Berglind 1990). I övriga Norden finns C. hero mycket sällsynt (möjligen utdöd) på Själland i Danmark (Henriksen & Kreutzer 1982, Asbirk & Søgaard 1991) samt i Norge inom ett mindre område kring Oslofjorden och på enstaka lokaler mot Värmlandsgränsen (Nordström 1955, Henriksen & Kreutzer 1982). I nuvarande Finland är endast ett exemplar känt. Det togs 1968, och hade troligen flugit dit över Finska Viken, men flera gamla fynd finns från Karelska Näset (Nordström 1955, Marttila et al. 1991). I övriga Västeuropa förekommer arten sällsynt och mycket lokalt i nordöstra Frankrike, Belgien, Schweiz och Tyskland (Heath 1981, Garling 1983). Den är försvunnen från Nederländerna sedan 1959, möjligen även från Belgien och f.d. Tjeckoslovakien (Heath 1981). Den är rödlistad i alla länder inom sitt västeuropeiska utbredningsområde, liksom även i Polen, Vitryssland, Rumänien, Ukraina och Ryssland (European Red List of Globally Threatened Animals and Plants 1991). Arten förekommer vidare i Baltikum, där den är funnen i nästan hela Estland och idag betecknas som "sällsynt och lokal till tämligen allmänt förekommande" (Viidalepp, 1995). I Lettland och Litauen är arten ovanligare än i Estland (Sulcs & Viidalepp 1974). I Litauen anges den som "sällsynt och lokal" (Ivinskis 1993). Artens utbredningsområde sträcker sig vidare österut genom Ryssland till Amur, Korea och Japan (Higgins & Riley 1971).

Biologi
Brun gräsfjäril är i Sverige en utpräglad inlandsart som i första hand flyger på blomrika, väl solexponerade skogsängar i trakter med ett gammaldags, småskaligt jordbrukslandskap. Dessa ängar är i regel av friskängskaraktär, ibland fuktängar, och utgörs av såväl recenta som övergivna slåtterängar samt åkermark som legat obrukad i flera decennier och utvecklat en rik gräs- och örtvegetation. Fjärilen flyger strax ovanför gräset, ofta längs ängarnas kanter och där det finns glesa buskage. I trakter med täta populationer flyger arten även längs skogsvägskanter, på hyggen och i kraftledningsgator som erbjuder ett rikt fältskikt. Det är också mycket möjligt att arten förr utnyttjade tidiga, ört- och gräsrika successionsstadier på brandfält. Den tycks inte trivas i marker som är hårt betade, men kan flyga i kanten av dem. Arten tycks vidare undvika lokaler utan skyddande skog intill, förmodligen p.g.a. att den är känslig för stark vindexponering. Den påträffas inte heller på högt belägna skogsängar, t.ex. gamla sätrar i höjdlägen. En anledning till artens relativt starka fäste i Värmland och södra Dalarna torde vara att där ännu finns en jämförelsevis rik, om än glesnande, mosaik av lämpliga skogsängshabitat. Den kvarvarande lokalen i Skåne utgörs av blomrika fäladsmarker. Dessa är dock troligen för hårt betade nu, då fjärilen endast setts flyga i områdets kanter. I övrigt har de gamla lokalerna i Skåne vuxit igen med gran och annat (P.-O. Wickman, pers. medd.). Larven lever på gräs och övervintrar. Enligt Henriksen & Kreutzer (1982) har fjärilen konstaterats lägga ägg på skogskorn (Hordelymus europaeus), ett gräs som dock saknas inom större delen av artens svenska utbredningsområde. Vilka gräs den normalt utnyttjar i Sverige är inte närmare undersökt. Larver har emellertid fötts upp fram till övervintringen på fårsvingel (Festuca ovina), rödven (Agrostis capillaris), krypven (A. stolonifera) och vitgröe (Poa annua). Vitgröe har med framgång använts även efter över-vintringen (P.-O. Wickman, pers. medd.). Puppan uppges vila på marken (Henriksen & Kreutzer 1982). Fjärilen kläcks och flyger främst under mitten och andra halvan av juni, med successivt minskande antal individer i början av juli.

Hot
Arten är främst hotad av igenväxning och igenplantering av lämpliga skogsängar. Under flera år har Skogsvårdsstyrelserna rekommenderat markägare att plantera gran på och i vissa fall dika ut dessa skogsängar, med följd att ett mycket stort antal av dem nu vuxit igen eller är under igenväxning. I åtminstone Värmlands län har dock Skogsvårdsstyrelsen uppmärksammat problemet och upphört med denna rekommendation sedan början av 1990- talet (se Berglind 1994), men igenplantering sker många gånger ändå på privat initiativ. Då arten sällan påträffas utanför lämpliga habitat är den troligen föga benägen att sprida sig utanför sådana, vilket också visats för dess nära släkting C. tullia (Ebenhard 1995). Detta kan innebära att en sammanhängande mosaik av skogsängar är en förutsättning för artens långsiktiga överlevnad. Det är dock okänt hur denna mosaik i så fall bör se ut mer i detalj, vad gäller t.ex. största avståndet mellan ängarna och deras areal.

Åtgärder
Skogsängar bör inte planteras igen med vare sig gran eller något annat trädslag. Ängsmarker av fuktig karaktär bör inte heller utdikas. Även om ingen utförlig inventering företagits i varje enskilt fall kan man utgå ifrån att kvarvarande skogsängar generellt utgör en mycket värdefull biotop för såväl krävande fjärilar som andra insekter (se Berglind 1990). C. hero kan sägas vara en gallionsfigur genom sitt starka beroende av denna miljö. På lång sikt kommer skogsängarna att växa igen utan vissa röjningsingrepp. Det behövs dock inga omfattande röjningar eftersom träd har svårt att etablera sig på ängarnas täta grässvål. Det är fullt tillräckligt att med flera års mellanrum röja i första hand tätnande grupper av träd. Vissa mindre buskage, särskilt av viden, kan med fördel sparas. Skogsängarna kan även gärna slåttras, i så fall tidigast en bit in i juli. Särskilt lämpligt kan vara att alternerande slå olika delar av en äng under olika år. På så vis försäkrar man sig om att arter som eventuellt missgynnas av slåttern har refugier hela tiden, samt att det hela sommaren finns tillgång till nektarblommor. Det är naturligtvis viktigt att den slagna vegetationen fraktas bort (Berglind 1990). Det allra bästa är givetvis om markägarna själva har tid och ork att utföra det praktiska röjningsarbetet. När så inte är fallet är det rimligt att huvudansvaret läggs på lokala jaktlag, eftersom det i hög grad även är ett viltvårdsangelägenhet med öppna skogsängar. I trakter med gott om gamla torp kan även intresserade hembygdsföreningar hjälpa till (Berglind 1990). I trakter där arten flyger på rika hyggen bör alltid någon del av hyggena lämnas oplanterade. Lämpligt vore att lämna c:a 30-50 m breda och väl solexponerade partier som angränsar till äldre trädbestånd. Sådana i början öppna kantzoner erbjuder på sikt flera olika naturliga successionsstadier som är mycket värdefulla även för många andra arter som annars trängs tillbaka i rationellt skött skog. Vidare bör C. heros aktuella utbredning i Sverige, inklusive Värmland och Dalarna, snarast undersökas i detalj för att fastställa artens nuvarande hotstatus och möjliggöra en kontroll av dess framtida populationsutveckling. Sverige har ett speciellt ansvar för den bruna gräsfjärilens framtid genom att arten har ett av sina starkaste fästen i Västeuropa just här. Under 1996 planerar Anna Cassel vid Uppsala universitet, Genetiska institutionen, Programmet i Naturvårdsbiologi, att påbörja ett forskningsprojekt rörande artens metapopulationsdynamik och genetik.

Referenser

• Ander, K. 1941. Fenologiska och djurgeografiska anteckningar om syd- och västsvenska fjärilsfynd. Opusc. ent. 6(2-4): 37–44.
• Asbirk, S. & Søgaard, S. 1991. Rødliste '90. Saerligt beskyttelsekrævende planter og dyr i Danmark.Miljøministeriet, Skov- og Naturstyrelsen.
• Berglind, S.-Å. 1990. Övergivna skogsängar måste bevaras - Ängsfjärilar på väg att ersättas av granplantor. Värmlandsnatur 1990(4): 12–17.
• Berglind, S.-Å. 1994. Naturvårdsdiplom till fjärilsvänner som fällde sin granplantering. Ent. Tidskr. 115(3): 98–100.
• Ebenhard, T. 1995. Våtmarksfjärilar i ett fragmenterat landskap - små populationers överlevnad. Ent. Tidskr. 116(3): 73–82.
• European Red list of Globally Threatened Animals and Plants. 1991. Economic commission for Europe, E/ECE/1249, Genève and New York (UN).
• Garling, B. 1983. Coenonympha hero L. in Nord-Hessen (Lep.: Satyridae). Ent. Z. Frankf. a. M. 93: 311–312.
• Heath, J. 1981. Threatened Rhopalocera (butterflies) in Europe. Council of Europe, European Committee for the Conservation of Nature and Natural Resources. s. 116–117.
  Henriksen, H. J. & Kreutzer, I. 1982. The butterflies of Scandinavia in nature. Odense.
• Higgins, L. G. & Riley, N. D. 1971. Europas fjärilar - Dagfjärilar. Stockholm. 
• Ivinskis, P. 1993. Checklist of Lithuanian Lepidoptera. Vilnius.
• Marttila, O., Haahtela, T., Aarnio, H. & Ojalainen, P. 1991. Suomen Päiväperhoset. Helsinki.
• Nordström, F. 1955. De fennoskandiska dagfjärilarnas utbredning. Lund.
• Ripler, G. 1994. Fördjupade fjärilsrapporter 1993. Inocellia 11(2): 7–12.
• Sulcs, A. & Viidalepp, J. 1974. Verbreitung der Grosschmetterlinge im Baltikum (Tagfalter, Diurna). Deutsch. ent. Z. 21: 353–403.
• Viidalepp, J. 1995. Eesti Suurliblikate Nimestik (Catalogus Macrolepidopterorum Estoniae). Tallin – Tartu (Teaduste Akadeemia Kirjastus).

Förf. Sven-Åke Berglind 1996.
© ArtDatabanken, SLU 2000
Foto © Sven-Åke Berglind

Hämta artfaktablad uppdaterat 2007 som pdf-fil.