Syn. Boknätfjäril     

Starkt  hotad (EN)

Landskapsinsekt 
i Västmanland

Läs mera här!

Omfattas även av:

Habitatdirektivet         Bilaga/Annex 2 o 4

Bernkonventionen

Utbredning och status
Asknätfjärilen betraktades länge som en föga variabel art och det är främst under senare år den uppdelats i ett antal underarter utifrån yttre karaktärer. De olika underarterna skiljer sig även åt beträffande livscykelns längd, värdväxtval och andra detaljer i ekologin. Den hos oss förekommande nominatformen har främst en två- till fyraårig livscykel, vilket gör den särskilt sårbar. Nominatformens situation är idag akut i hela Västeuropa, där utbredningsarealen har minskat mycket kraftigt och arten idag endast återfinns på ett fåtal platser. Orsakerna till denna kraftiga tillbakagång har närmare undersökts i Sverige. Undersökningar har även påbörjats i Frankrike. Det främsta hotet mot arten är den under senare år alltmer systematiska markavvattningen genom dikning, som i särskilt hög grad missgynnar de uttorkningskänsliga larver som under sommaren befinner sig i diapaus. I sydöstra Europa är livscykeln enbart ettårig och arten är här ej lika hotad. I Sverige var asknätfjärilen fram till 1900-talets början känd från ett flertal förekomstområden i centrala och östra Skåne, västra Blekinge, Uppland, Singö mellan 1782–1801 och Häverö 1887, samt från Gotland och Västmanland utan närmare lokalangivelser. Redan under första hälften av 1900-talet påträffades den allt mer sällan i Skåne, men påträffades nu på flera nya områden i västra Närke, Västmanland, södra Dalarna och östra Uppland. Mer osäkra uppgifter från samma period finns från Södermanland, Värmland och Småland. Det totala antalet fyndorter (cirka 10 km 2 rutor) för hela landet är cirka 33 st. Artens kraftiga tillbakagång sammanfaller med 1950– 60-talens mycket omfattande nedläggningar av mindre lantbruk i skogsbygder och ett mer rationellt skogsbruk. Till följd av omfattande skogsdikning, igenplantering och flygbesprutning mot lövsly, minskade artens livsmiljöer i rask takt. Den kraftigt tillväxande älgstammen efter denna period kan även ha varit en bidragande orsak till att asknätfjärilen under 1970-talet försvann från flera förekomstområden. Det sista fyndet i Dalarna är från Floda 1969 och i Skåne från Rebbetuaröd cirka 1972. Från Skåne finns dock några obekräftade uppgifter om observationer in på 1990-talet. I Uppland förekom asknätfjärilen över en betydande areal under 1960–70-talen, bland annat i Stenmo, Kuggböle, Årböle, Johannisfors, Älmsta i Lövsta bruk och Forsmark samt vid Havsängen på Väddö där den senast observerades 1975. På Fagerön i Harg, var arten ännu talrik mellan 1975–1980, men minskade sedan dramatiskt. Endast ett fåtal individer observerades fram till 1987, varefter den helt försvann från sin sista kända förekomst i Uppland. Den enda kvarvarande svenska förekomsten befinner sig i Nora, Guldsmedshyttan och Lindesberg i Västmanland. Här är asknätfjärilen glest utbredd inom ett cirka 100 km 2 stort höjdområde som tangeras av ett långsträckt område med urkalk. Arten återupptäcktes här först 1975. Under perioden 1986–1990 har hela förekomstområdet kartlagts och populationen befann sig då i en mycket expansiv fas. Populationsberäkning av flertalet lokala populationer har här gjorts årligen sedan 1988 och av samtliga lokala populationer årligen mellan 1992–1998. Efter 1994 har arten minskat kraftigt till följd av tre på varandra följande år med ihållande torka under sensommaren. Förekomstområdenas berggrund synes ha en avgörande betydelse för överlevnaden under torka. Områden med urkalk som gynnar förekomsten av värdväxterna ger under torkan sämre tillgång på ytligt markvatten. Detta beror på de talrika slukhålen (doliner) i den porösare urkalken. De mest betydelsefulla förekomstområdena befinner sig således på granit- och metavulkanitberggrund, med dess gynnsammare markvattenrörelser. Den totala populationen uppgick under 1992–1994 till cirka 1000 reproducerande individer årligen, men antalet har under 1995–1996 halverats två gånger. En liten återhämtning noterades 1997, medan 1998 var det sämsta reproduktionsåret sedan 1987. Artens populationsdynamik tyder på att den för sin långsiktiga överlevnad är beroende av en övergripande population eller så kallad metapopulation, i vilken slumpmässiga utdöenden av lokala populationer uppvägs av ny- och återkoloniseringar. Ingen av de enskilda lokala populationerna är av en sådan storleksordning att den är säkrad mot slumpmässigt utdöende. Asknätfjärilen är idag fortfarande utbredd i Finland, nordligast till 63:e breddgraden. Där förekommer underarten tenuireticulosa, vilken har en något avvikande ekologi och har huvudsakligen örter som värdväxter också före första övervintringen. Nominatformens (vår underarts) utbredning sträckte sig tidigare i mer eller mindre isolerade områden från Alsac, Bourgogne och Ardennerna i Frankrike och Belgien, genom hela Tyskland och Tjeckien. Artens världsutbredningen omfattar även f d Jugoslavien, Ungern, Bulgarien, Polen, Ryssland och genom Sibirien till Altai, Mongoliet och Transbaikal. I Uralbergen nordligast påträffad vid polcirkeln. I Tyskland når asknätfjärilen ej över 500 m ö h. Arten är upptagen på Tysklands, Belgiens, Frankrikes och Österrikes rödlistor som akut hotad, samt på Finlands rödlista som sällsynt och i behov av undersökning av nuvarande status.

Ekologi
Asknätfjärilens larver lever socialt i grupper om många hundra, från äggstadiet och fram till övervintringen i tredje eller fjärde larvstadiet, i september. Enda värdväxter under denna första utvecklingsfas är ask, Fraxinus excelsior och skogsolvon, Viburnum opulus. Dessa måste växa i vindskyddade positioner med minst 5–6 timmars direkt solexponering per dag. För en gynnsam matsmältning kräver larverna en kroppstemperatur över 30°C. Detta underlättas av den vindskyddade miljön i spånader av sammanspunna löv. Efter övervintringen upphör den sociala tillvaron som dittills berett larverna ett visst skydd mot en i Sverige artspecifik parasitoid Cotesia (Apanteles) acuminatus (Braconidae: Microgastrinae). De är nu endast aktivt ätande till och med askens knoppsprickningsperiod och tillbringar återstoden av sommaren i diapaus. Detta upprepas vanligen, så att larverna i Sverige oftast övervintrat två till fyra gånger, innan de blir fjärilar. Larverna äter under våren helst knoppar av ask och olvon, men håller även tillgodo med knoppar av sälg, Salix caprea, blåbär, Vaccinium myrtillus och blad av skogstry, Lonicera xylosteum, kovallarter, Melampyrum spp. och kämpar, Plantago spp. Förpuppningen sker oskyddat på kvistar, stenar eller trädstammar och placeringen är ofta iögonfallande. Den i alla sina utvecklingsstadier helt okamouflerade arten är osmaklig för fåglar. Flygtiden varierar något beroende av vårens ankomst och infaller mellan sista dagarna i maj till andra veckan i juli. Honorna kläcks endast ett fåtal dagar efter hanarna och parning och äggläggning sker ofta redan ett dygn efter kläckningen. Honan har vid kläckningen 200–250 färdigbildade ägg. Efter ett fåtal dagar kan hon pånytt lägga en lika stor äggmängd, ofta tillsammans med andra honor, eller vid tidigare lagda äggsamlingar på ärdväxternas bladundersidor. Äggutvecklingen tar cirka en månad. Den artspecifika parasitoiden har två generationer per år. Den har en betydande inverkan på värdpopulationens individtäthet, men sannolikt aldrig med så dramatisk effekt som i värd/parasitoid relationer hos nätfjärilsarter med ettårig utveckling. På nykoloniserade områden har populationer av asknätfjärilen tillvuxit mycket kraftigt fram till parasitoidens etablering. Artens livsmiljö har tidigare beskrivits något felaktigt i nordisk litteratur. I Västmanland är markvegetationen genomgående lågvuxen och marksubstratet relativt näringsfattigt, men kalkpåverkat. Detta förefaller även överensstämma med äldre beskrivningar av livsmiljön, hämtade från lokala faunaförteckningar från Skåne och Uppland. Ask växer annars företrädesvis på lerjord, med ett djupare skikt av mulljord, som oftare har en högväxt undervegetationen. Denna miljö accepteras inte av asknätfjärilen i Sverige, men väl i Ungern. Förklaringen är sannolikt att nominatformens fleråriga larvutveckling, med dess långa perioder av inaktivitet, gör larven mer sårbar för svampsjukdomar, som bland annat kan spridas via sniglars exkrementer. Vidare förekommer här ett större antal spindelarter och mångfotingar som sannolikt är predatorer av larverna. Dessa arter saknas i artens normala diapausmiljö, där topp-predatorerna bland spindelarterna ej angriper larverna. Asknätfjärilen är typiskt en skogskärnans fjärilsart och föredrar i Sverige lägre höjdområden. Den undviker helt kantzoner mot odlingsbygder i dalstråk samt stränder vid sjöar. Livsmiljön utgörs idag huvudsakligen av igenväxande hyggesmark, från vilken arten försvinner när återväxten hos träden nått en bestämd höjd. Artens främsta livsmiljö här är översilningsmarker och längs mindre bäckar med begränsade översvämningar under vinter och vår. En mosaikartad torr och våt miljö, med talrika stenblock och större ytor med vitmossa, ger fler gynnsamma miljöer för diapaus. Larverna kan under övervintringen överleva längre perioder (>20 dygn) under vatten. De är i gengäld mycket sårbara vid markuttorkning. Höjdlägen ger flera klimatiska fördelar, av vilka den främsta är ett mer varaktigt snötäcke. Snön inverkar gynnsamt på markfuktigheten och förhindrar att larvernas anpassning till tidig våraktivitet störs av längre omslag till blidväder under vintern. De något lägre dagstemperaturerna i höjdområden, minskar parasitoidens rörlighet (<+20°C) under knoppsprickningsperioden. Därmed minskar parasitoidens möjligheter att parasitera larverna, under de få dagarna (1–10 st), från parasitoidens kläckning och fram till fjärilslarvernas förpuppning. Asknätfjärilens fleråriga utvecklingscykel utgör en garanti för artens fortbestånd, då larvutvecklingen misslyckas på grund av kyligt och solfattigt sommarväder, vilket senast inträffade 1987, 1993 och 1998. 

Hot
Asknätfjärilen hotas främst av skogsdikning och skyddsdikning som  omintetgör nödvändig markfuktighet under torrare somrar. Arten är  uttorkningskänslig i alla utvecklingsstadier och det är mycket viktigt att  bäckar och översilningsmarker lämnas orörda på nyupptagna hyggen. I  områden med mer begränsade askförekomster, eller endast  förekomster av olvon, utgör älgen ett allvarligt hot, genom den stora  mängd äggsamlingar som avbetas. Bladen av ask och olvon är en så  begärlig föda för älgen, att den hårda betningen även utgör ett hinder  för fjärilens populationstillväxt och spridning. Asknätfjärilen hotas även  av att asken är ett mindre önskvärt inslag i den av barrträd, björk och  gråal dominerade livsmiljön. Vanligen gallras asken bort och  stubbskotten tynar sedan av på grund av utskuggning från övriga  trädslag, som i mindre grad betas av älgen. I naturreservat stabiliseras   ofta skötseln, så att uppkomsten av gynnsamma busksnår från askens stubbskott helt uteblir. Vidare tenderar många naturreservat att bli enformigt parklika, utan tillräckligt stora soliga gläntor i vindskyddad miljö. Den artspecifika parasitoiden Cotesia acuminatus är nödvändig för att begränsa populationstätheten och utgör inget hot.

Åtgärder
All skyddsdikning bör omedelbart upphöra inom hela asknätfjärilens förekomstområde. Arten gynnas dock av ett skonsamt skogsbruk. För ett långsiktigt bevarande är det nödvändigt att i högre grad gynna förekomsten av ask på områden utanför urkalkberggrunden. På urkalken är ask ett av de dominerande trädslagen och här bör istället granplantering undvikas. I dagsläget utgörs merparten av askförekomsterna på de sura och vattenavstötande bergarterna av yngre skogssuccessioner. Asknätfjärilen livsrum riskerar att minska betydligt i framtiden, då rikligare ask- och olvonförekomster saknas inom kvarvarande avverkningsmogna skogsområden. Älgstammen har under de senaste 10 åren varit oacceptabelt hög inom området, enligt flera av de berörda markägarna. Ett temporärt skydd mot betningen av både uppväxande askträd och äggsamlingar av asknätfjärilen, har åstadkommits genom att fästa en tuss färsk fårull på varje buske. Skyddet varar ofta två växtsäsonger och har prövats inom samtliga förekomstytor utanför urkalkområdet. En begränsning av älgstammen inom asknätfjärilens totala förekomstområde vore dock önskvärd. Skogsbete av skotsk höglandsboskap har inom angränsande områden visat sig mycket negativt för askens förmåga att konkurrera med andra trädslag. Dessa kor böjer även ner klena men höga träd, genom att gränsla stammen och pressa ner den med bogen, för att sedan beta av hela blad- och grenverket. Utsättningsförsök har genomförts på angränsande områden utanför asknätfjärilens metapopulation. Endast en av dessa utsättningar som genomfördes 1986 överlevde en tioårsperiod och försvann sedan främst p g a igenväxningen. Under säsonger med en otillräcklig tillväxt hos larverna (vilket leder till ett utbrett reproduktionsmisslyckande), kan larverna insamlas och födas upp inomhus för fortsatta utsättningsförsök. En sådan skörd påverkar inte den normala populationsdynamiken hos asknätfjärilen. Arten ingår i EU:s Art och Habitatdirektiv, vilket medför att dess livsmiljöer ska ingå i nätverket Natura-2000 av skyddade områden. Endast ett fåtal av direktivets arter förekommer i Sverige och hit hör t.ex. nätfjärilsarterna asknätfjärilen och väddnätfjäril. Då båda arterna har betydande populationer inom samma höjdområde i Lindesbergs och Nora kommuner i Västmanland, har det fallit sig naturligt att området härigenom fått en hög prioritet vid valet av bevarandeområde.

Naturvårdsverket och regeringen har från och med 1999 godkänt de förslag, till upprättande av naturreservat, som presenterats för några av de viktigaste förekomstområdena för båda arterna. 

Referenser
se pdf-filen nedan

Förf. Claes U. Eliasson 1995 rev. 1999.
© ArtDatabanken, SLU 2000
Foto ©  Lars Imby

Hämta artfaktablad uppdaterat 2007 som pdf-fil.