Notice: Undefined index: HTTP_REFERER in D:\HostingSpaces\vdcshobh\sef.nu\wwwroot\index.php on line 13
Sveriges entomologiska förening | Steklar (Hymenoptera)

Steklarna är den största insektordningen i Sverige – för tillfället. Den enorma mångfalden inom ordningen Hymenoptera är just nu under intensiv utforskning. Förr kände man till fler skalbaggsarter än steklar, men steklarna gick beslutsamt om. Det gjorde dock även tvåvingarna, och i nuläget är det oklart om Hymenoptera eller Diptera kommer att stå som ”segrare” i slutändan – om det finns en slutända… En uppdaterad siffra sista mars 2013 är 8301 arter för Sverige.

De flesta har en bild av hur en stekel ser ut, men ganska många vet inte att de känner ganska många typer av steklar eftersom getingar, bin och myror räknas dit. Men förutom dessa tämligen välbekanta gaddsteklar finns också ett stort antal växtsteklar och ett enormt, obekant och oöverskådligt, antal parasitsteklar.

För översikts skull kan man dela in steklarna i dessa tre: växtsteklar, parasitsteklar och gaddsteklar; men av dem är det bara gaddsteklarna (Aculeata) som är en naturlig (monofyletisk) grupp. Växtsteklar (”Symphyta”) är ett antal olika familjer som utvecklades tidigt i steklarnas historia och som saknar den karakteristiska ”getingmidjan”. Parasitsteklar och gaddsteklar bildar då tillsammans den naturliga gruppen midjesteklar (Apocrita). Men inom den är parasitsteklarna det stora antal familjer som inte helt har ombildat äggläggningsröret till en stickande gadd. (Många parasitsteklar kan stickas ändå, med sitt fortfarande fungerande äggläggningsrör!) En familj bland växtsteklarna och många familjer bland gaddsteklarna lever också som parasitoider, så ”parasitsteklarna” avgränsas inte av sin biologi heller…

Både midjan och stickandet hör nog till det mest avgörande för människors begrepp om steklar (även om det inte finns hos växtsteklarna!) – ordet ”stekel” härleds ur ”sticka”.

Gemensamma kännetecken för steklarna är inte så lätta att formulera faktiskt. Alla steklar har bitande mundelar, och alla som inte är vinglösa har två par vingar, bakvingarna klart mindre än framvingarna, fasthakade i varandra med vingkrokar (hamuli); vingribbnätet är ganska reducerat (klart mer reducerat än t ex sländor, men ofta (inte alltid) rikare än skalbaggar och tvåvingar). Att steklarna sen utmärks av haplodiploidi syns inte utanpå… (det är ett könsbestämningssystem där hanar kommer ur obefruktade ägg och honor ur befruktade).

Om man bortser från växtsteklarna är de kvarvarande steklarna, midjesteklar, mycket lätta att känna igen. De har nämligen sin karakteristiska midja, och vad man ska lägga märke till att midjan inte alls befinner sig mellan mellankropp och bakkropp – utan i bakkroppens början.

Detta gör att den karakteristiskt tredelade kroppen, som man får lära sig i skolan att en insekt ska ha, hos steklarna är en luring: mittpartiet är inte mellankroppen (thorax) utan bildas av thorax plus första bakkroppssegmentet som kallas propodeum; och bakpartiet är följakrligen inte bakkroppen (abdomen). För tydlighetens skull är stekelforskarna noga med att kalla mittpartiet inte thorax utan mesosoma, och bakpartiet inte abdomen utan metasoma.

Poängen med att ha en midja är att bakkroppen blir mycket rörligare. Om man t ex ska lägga ägg i en sprattlande insektlarv är det viktigt att kunna hålla fast offret och titta på vad man gör när man drar sitt vapen…

oel_andrena_vaga_600px-Potter_wasp_euodynerus 800px-Melaleuca_sawfly

 

 

 

 

 

 

 

Växtsteklarna omfattar i Sverige 11 familjer med mer än 600 arter (än så länge!). Larverna liknar fjärilslarver till byggnaden (men med fler bukfötter, 6-8 par!) och sitter som de oftast och tuggar på sina särskilda näringsväxter. Vissa är vedsteklar som lever inne i veden, och en är parasitväxtstekeln som parasiterar på skalbaggslarver i veden. Bland steklarna är växtsteklar lätta att känna igen för att de inte har insnärd midja utan en någorlunda jämnbred kropp. Vingarna har ett mer omfattande ribbmönster än andra steklar, och även bakvingarna har ett antal celler. De har ett karakteristiskt sågtandat äggläggningsrör. Och kan inte stickas! (Dock har den varningstecknade gul hornstekel ett envist rykte om sig att sticka folk…)

Parasitsteklarna omfattar i Sverige 31 familjer med uppemot 7000 arter (för tillfället!). De har inte bara en enorm artrikedom utan även en enorm spännvidd i storlek, morfologi och biologi. Hit hör enstaka bjässar på 3-4 cm lika väl som en massa arter under millimetern! Merparten är alltså parasitoider och de flesta äter upp levande insekter inifrån (oftast insektlarver), men somliga attackerar andra levnadsstadier, eller spindlar och tusenfotingar (ingen parasiterar på människor och andra ryggradsdjur, det är en fråga man väldigt ofta får som stekelforskare…). Ytterligare andra är snarare predatorer, och ganska många (t ex hela familjen gallsteklar) är istället växtätare. Bland parasitoiderna är det en hel del som parasiterar på parasiter (hyperparasiter) och till och med sådana som parasiterar på parasiter på parasiter (tertiära parasiter), och inom gruppen finns de underligaste levnadssätt som kan låta som ren sciencefiction eller skräckfilm. Å andra sidan är det många som utnyttjas – eller skulle kunna utnyttjas – för biologisk bekämpning av diverse ”skadedjur”.

Gaddsteklarna omfattar i Sverige 22 familjer med ungefär 800 arter. De hör till de mest välbekanta steklarna (myror, getingar, bin inklusive humlor, rovsteklar och vägsteklar). Vad gäller yngelvård finns här exempel på den högre delen av skalan, från parasitoider och sådana som gör bon och lägger upp matförråd till avkomman till rent sociala insekter med stora samhällen och strikt arbetsdelning. Äggläggningsröret är ombildat till gadd; nästan alla kan stickas (utom givetvis hanarna!) och det är också särskilt vanligt med varningsfärger (svart/gult, svart/rött). Myrorna är (förutom sin socialitet) kända för sin oerhörda individrikedom och utgör i många naturtyper en mycket stor andel av biomassan. Bina i sin tur är förstås en av människans äldsta husdjur, men de flesta är förstås vilda arter som står för en väsentlig del av pollineringen av både vilda och odlade växter.

Många samlar gaddsteklar, åtminstone de större sorterna. Detta gör att det är lätt att finna en gemenskap och få tips, och det finns en ganska god kunskapsbas om artbestämning och svensk utbredning att luta sig mot när man gör nya rön. För många arter är levnadssättet såpass välkänt att det är lätt att dra naturvårdsmässiga slutsatser av en gaddstekelinventering.

Redan växtsteklarna är betydligt sämre kända. Där vet man en hel del om några arter som är konkurrenter (”skadegörare”) om växter som människor odlar, och en del om de vedlevande arterna; men ganska lite om resten.

Och om man tycker om att göra egna upptäckter ska man absolut ge sig på parasitsteklarna. Där är det regel snarare än undantag att hitta nya arter för landet, och var och en kan hitta nya arter för vetenskapen att beskriva om man vill. För merparten av arterna vet man ytterst lite om biologin, så enkla fältiakttagelser kan bli av stort värde.

Steklar samlas in med håv, handplockning, sållning eller fällor (färgskålar och malaisefällor ger rikaste utbudet men även fönsterfällor, fallfällor och olika betade fällor är givande). Man kan också kläcka dem ur ved, växter eller parasiterade insekter.

Ett fåtal arter större gaddsteklar kan identifieras utan avlivning, och fotograferas eller granskas närmare där de sitter (t ex på blommor) eller infösta i ett litet genomskinligt rör. Annars avlivas de i etanol, i frysen eller i etylacetatångor.

Steklar är hårt sklerotiserade djur som man lätt kan samla på torrt. Större arter nålas genom mellankroppen rätt och slätt, mindre arter klistras, antingen mot änden av en papptriangel, eller mitt på en papprektangel (gärna på sidan med vingen utbredd). Långa antenner och långa äggläggningsrör blir dock hemskt ömtåliga. Och håriga bin som dödats i vätska blir hemskt fula om man inte vidtar speciella åtgärder vid torkningen, t ex kamning under hårtork…

Litteratur:

Landin, B.O. (1971). Ordning Hymenoptera. Fältfauna. Insekter 2:2:511-1019. Mackauer, M. (1968). Die Aphidiiden (Hymenoptera) Finnlands. Fauna Fennica. 22.
Medvedev, G.S. Sharma, B. R. (1988). Hymenoptera (Keys to the Fauna of the USSR, No. 120). Keys to the insects of the European USSR. 3(2).
Petersen, B. (1956). Hymenoptera. The Zoology of Iceland. 3.
Richards, O.W. (1977). Hymenoptera: introduction and key to families. Handbooks for the identification of the British Insects. 6:1.

Aculeta

Berland, L. (1928). Hyménoptères vespiformes vol. II. Faune de France. 19.
Berland, L. & Bernard, F. (1938). Hyménoptères vespiformes. volume III. Faune de France. 34.
Dowes, P. et al. (2012). Steklar: Myror-getingar. Hymenoptera: Formicidae-Vespidae. Nationalnyckeln. DC 52-54.
Elfving, R. (1968). Die Bienen Finnlands. Fauna Fennica. 21.
Nilsson, G.E. & Svensson, B.G. (1986). Handledning för gaddstekelsamlare. Entomologisk Tidskrift. 107:151-166.
Reemer,M., Loon, A.J. & Peeters, T.M.J. (2004). De Wespen en mieren van Nederland (Hymenoptera: Aculeata). Nederlandse Fauna. 6.
Richards, O.W. (1980). Scolioidea, Vespoidae & Sphecoidea.. Handbooks for the identification of the British Insects. 6:3b.
Westrich, P. (1990). Die Wilderbienen Baden-Würtembergs Teil I+II. Verlag Eugen Ulmer.
Willmer, P. (1985). Bees, Ants and Wasps – the British Aculeates. AIDGAP Guides.
Yeo, P.F. & Corbet, S. (1995). Solitary Wasps. Naturalists Handbooks. 3.

Symphyta

Benson, R.B. (1951, 1 ed.). Symphyta (except Tenthredinidae). Handbooks for the identification of the British Insects. 6:2a.
Benson, R.B. (1952). Hymenoptera Symphyta. Handbooks for the identification of the British Insects. 6:2b.
Benson, R.B. (1958). Symphyta. Handbooks for the identification of the British Insects. 6:2c.
Midtgaard, F. (1987). The Norwegian Xyelidae and Pamphiliidae (Hymenoptera). Fauna norvegica Serie B. 34:125-130.
Nielsen, J.C. & K. Henriksen. (1915). Træ- og bladhvepse. Danmarks Fauna. 18.
Quinlan, J. & Gauld, I.D. (1981, 2 ed.). Symphyta (except Tenthredinidae). Handbooks for the identification of the British Insects. 6:2a.
Tullgren, A. (1908). Växtsteklar, Phytophaga: fam. 1-3. Vedsteklar, Spinnarsteklar, Bladsteklar ej fuls. Svensk Insektsfauna. 13.
Viitasaari, M. Ed. (2002). A review of the suborder, the Western Palaeractic taxa of Xyeloidea and Pamphilioidea. Sawflies. I. Tremex Press, Ltd.
Wright, A. (1990). British Sawflies (Hymenoptera: Symphyta): a key to adults of the genera occurring in Britain. AIDGAP Guides.
Zhelochovtsev, A.N. (1994). Symphyta (Keys to the Fauna of the USSR, 158). Keys to the insects of the European USSR. 3(6).

————————————————-

Bidragande författare: Mattias Forshage
Faktagranskning: Mattias Forshage
Litteraturlista: Sammanställd från bla Naturinorr (Thomas Persson Vinnersten)
Specialistkontakt: