Insektsskådning - en fluga att ta på allvar!

Artikel av Ulf Gärdenfors   

Jämför insektsintresset med fågelskådningens utveckling. Fram till början av detta sekel var det bössan som självklart gällde när man "skådade" fåglar. Skälet - förutom traditionen - var inte bara att det var svårt att få tag i bra kikare, utan än viktigare var att bestämningsböckerna inte tog upp skiljekaraktärer som gick att använda i fält. Det fanns förvisso böcker med många fina fågelmålningar, men de fokuserade inte på artskiljande karaktärer. För att skilja på en bivråk och en ormvråk var man tvungen att se om tygeln var täckt av fjällika flädrar eller av borst och för att skilja en dvärgbeckasin från en enkelbeckasin måste man avgöra om fågeln hade 12 eller 14 stjärtpennor. Sådana karaktärer är bra och lätta att använda om man har fågeln i sin hand men i de är i princip värdelösa om man skall bestämma den i levande livet på långt håll. Utöver rena jägare fanns det för hundra år sedan heller inte så många som intresserade sig för fåglar. D v s om man inte samlade på ägg, vilket egentligen var en verksamhet av helt annat slag.

Nu för tiden är fågelskådning närmast en folkrörelse. Det finns en uppsjö av fågelhandböcker med detaljrika bilder och en text som tar fasta på de skiljekaraktärer som går att se i fält, medan sådana karaktärer som kräver att man har fågeln i handen överhuvudtaget inte nämns i fälthandböckerna. Fältornitologin fortsätter ständigt att utvecklas och nya skiljande karaktärer upptäcks samtidigt som utrustningen hela tiden blir bättre. Arter som för ett par tre decennier sedan i princip ansågs omöjliga att skilja åt i fält (t ex en del sällsynta vadare och rovfåglar) bestämmer man nu på långt håll inte bara till art utan ofta också till ålder och kön. Samtidigt har "skådandet" vidgats så att många har som huvudsakligt intresse att måla, fotografera eller spela in läten av fåglarna. Åter andra studerar beteendet hos enskilda arter eller följer häckningsframgång hos fåglarna i hemmamarkerna år från år. Det finns inte längre någon -bortsett från jägarna - som med hedern i behåll skjuter fåglar eller samlar ägg.

Jag kan se en del paralleller med en tänkbar utveckling av insektsintresset. Fram till nyligen har det för de allra flesta entomologer varit självklart att fånga och stoppa alla intressanta kryp i giftburken, för att sen ta reda på vad man hittat genom att nyckla sig igenom krångliga bestämningstabeller. Nu börjar det komma fina fälthandböcker över olika insektsgrupper - fast texten handlar ofta fortfarande i stor utsträckning om karaktärer som bara syns i handen eller under luppen. Samtidigt växer ute i samhället ett motstånd mot att döda djur, ett motstånd som alltmer även gäller insekter (åtminstone stora och färggranna) och andra småkryp. Jag har själv tydligt märkt trenden under en räcka av år då jag lett faunistikkurser vid universitetet. I flera länder på kontinenten har b la detta gett sig uttryck i att fler och fler insektsgrupper helt fridlyses.

En skillnad gentemot ornitologins utveckling är att man aldrig helt kan (eller bör) komma ifrån att samla in insekter. Vi behöver kontinuerligt tillföra insekter till våra samlingar som belägg i olika sammanhang, för taxonomisk forskning och kanske för kommande miljökemiska analyser. Jag vill därför inte nedvärdera det traditionella insektssamlandet (i synnerhet så länge som det följer "Entomologens budord"; Entomologisk Tidskrift. nr 1-2, 1992), utan jag ser insektsskådandet som en ny nisch som kompletterar det traditionella samlandet.
Genom att uppmuntra olika former av insektsskådning som inte förutsätter ett dödande tror jag att vi kan nå nya grupper av naturintresserade och därigenom mångdubbla antalet entomologiskt intresserade människor. Då kan vi samtidigt få in mycket mer naturvårdsrelevant information om förekomster och trender hos insekter. Med gott om insektsskådare skulle vi också kunna komma ifrån det idag ensidiga utnyttjandet av kärlväxter och fåglar vid naturvårdsbedömningar - flera undersökningar har ju visat att dessa traditionella grupper ofta inte är särskilt representativa för organismvärlden i sin helhet. Vi skulle också få en bevakning av många fler värdefulla naturområden: "Ingen får röra min äng där det finns trumgräshoppa och svartfläckig blåvinge".

Brist på bra fältfaunor
Hur kommer det sig att insektsskådning inte redan är en populär och utbredd sysselsättning? Brist på bra fältbestämningslitteratur är en central orsak. Och de böcker som trots allt börjar komma är oftast inte kompletta, d v s ett större eller mindre antal arter saknas. Detta är en springande punkt: Man vill kunna känna sig säker på att det är en rödhjon Pyrrhidium sanguineum man har framför sig och att det inte finns ett antal snarlika arter som inte finns med i boken. Man vill också ha en total överblick över gruppens alla arter för att veta vilka man sett och inte sett och var man skall leta efter de saknade arterna. Det känns meningslöst att "kryssa" arter om man inte har en fullständig artlista. För en hel del grupper (i synnerhet bland tvåvingar och steklar) finns det ännu inga kataloger eller checklistor över vilka arter som påträffats i landet.

Alla krångliga latinska namn tycker många är besvärligt. Jag tror att skall vi få en folkrörelse så måste vi ha svenska namn på våra kryp. Onödigt och dumt tycker en del. Omöjligt säger andra. Men man har lyckats att sätta namn på 2 700 arter fjärilar - ett imponerande jobb! Jag tror dock att namnsättningen bör göras med omsorg. En del av de namn som är i svang idag är väl långa och klumpiga. Motståndare till svenska namn blir inte omvända av namn som Mindre molnbrämknoppvecklare. Jag tror i vilket fall att de svenska namnen starkt har bidragit till att tidigare dåligt kända grupper som lavar och svampar har fått ett så fantastiskt uppsving bland naturintresserade under senare år, och småfjärilarna tycks nu även vinna terräng bland fjärilssamlarna.

Att det finns 25 000 arter insekter i Sverige och sannolikt flera miljoner i världen skrämmer också många. Det känns omöjligt att tränga in i en sådan myriad och skaffa sig en överblick av den. Fram tills nyligen var man också mer eller mindre hänvisad till att sätta sig ned med svåra nycklar om man inte alls visste vad man hade för insekt framför sig. Det innebar givetvis ett ofantligt hinder för att bara närma sig insekternas värld.
För skalbaggar och fjärilar fanns det visserligen tidigt imponerande illustrerade böcker. Tänk på Reitters Fauna Germanica, Käfer (1908-16, i nytryck 1982), med gissningsvis ett par tusen skalbaggsarter förnämligt illustrerade. Calwers Käferbuch (i flera upplagor under början av 1900-talet) hade också en lång rad fint illustrerade arter. För storfjärilarnas del har man ganska länge haft tradition med bra bilder. I Sverige fick vi 1941 Svenska fjärilar (Nordström m fl) som länge var standardverket.

Men när det gäller insekter generellt har det varit dåligt ända tills vi 1988 genom Insekter i Europa fick en bra bilderbok med pålitliga teckningar. Här kan man snabbt orientera sig om vad man har framför sig eller skaffa sig en generell överblick av insektsvärlden. Sen kan man välja ut en mindre grupp i taget att studera i detalj. Varför inte starta med trollsländor med 56 arter i landet, eller hopprätvingar med 39 arter? Eller ta sig an en familj eller begränsad grupp inom de större ordningarna, t ex långhorningar (115 arter), dagfjärilar (knappt 130 arter) eller sociala getingar (14 arter). Idag tror inte bara vanligt folk utan ofta även entomologer att det är omöjligt att bestämma många insekter i falt. Jag gör mig inga illusioner om att vi skall få fälthandböcker med användbara karaktärer för att känna igen varenda insektsart men vi kan nå mycket längre än vad vi hittills gjort. Titta på ornitologerna! I många fall är det åtminstone möjligt att med hjälp av bilder direkt komma fram till rätt släkte. Genom att sedan nyttja karaktärer i befintliga bestämningsnycklar kan man ofta med lupp och insekten i handen eller i en burk också sätta rätt artnamn på den. Kikare, ultraljudsdetektorer och terrarier Redan idag finns möjligheterna att skåda en hel del insektsgrupper i fält eller i terrarier. Låt oss titta på lite utrustning som kan underlätta detta.

Det allra enklaste är givetvis att bara observera med blotta ögat. Utrustad med en portion tålamod kan man komma långt med att sitta stilla eller ligga på magen på någon lämplig plats och bara observera. Små djur kan kräva (och tillåter ofta) att man använder någon slags förstoringsglas, antingen man betraktar dem på plats eller plockar upp dem. En pannlupp med ett par tre gångers förstoring (kan köpas från t ex Clas Ohlsson) är ett utmärkt redskap för närstudier. Tyvärr ligger dock fokus ganska nära så man får ingen större överblick.

För skygga insekter kan en kikare vara ett bra hjälpmedel. Närgränsen är här viktig. Många standardkikare har en närgräns på 6-7 m eller ännu längre, vilket inte duger om man vill ägna sig åt insektsskådning på allvar. Man vill helst ned på åtminstone 3-4 m. I synnerhet om man också släpar på mycket annan utrustning så är det behändigt med en liten och lätt kikare. Zenith 8x22 DWCF har en närgräns på 2,3 m och väger 270 g www.naturbokhandeln.com och Swarovski 8x20B har en närgräns på 2,5 m och väger 215 g. Dyr men med en suverän närgräns på 1,9 meter är Baush & Lomb Elite 10x42. Perfekt om du också vill ha en bra fågelkikare. Ett alternativ är en monokulär kikare. Hama 8x20 har en närgräns på 27 cm (!) och en vikt på 120 g (Gunnar Olssons Foto AB i Stockholm). Den kan dessutom genom en enkelt medföljande tillsats användas som lupp med 24x förstoring. Som kikare har den dock ett litet synfält och är ganska ljus-svag. För t ex trollsländor som sitter på växter ute i en gol eller sjö kan en tubkikare vara användbar.

Är man intresserad av livet under vatten (och inte gillar att snorkla eller dyka) så är en vattenkikare (se bild) idealisk (kan köpas från t ex KEBO Lab, Stockholm).

Många insekter är nattaktiva. Med en pannlampa (alternativt en ficklampa) kan man studera livet vid savande träd, doftande buskar, etc. Jag tror att det finns spännande nattaktiviteter i många miljöer som vi entomologer ännu inte upptäckt. Vad händer i en gol eller på en högörtsäng eller en strandäng på natten? Hur många har använt vattenkikare på natten? Man kan med fördel också hänga eller sätta ut doftbete som attraherar insekter. Att locka med kvicksilverlampa är välkänt men inte desto mindre spännande för det.

En hel del insekter har ett sångläte (i synnerhet hopprätvingar, men även en del skinnbaggar, stritar, skalbaggar och fjärilar) och många kan identifieras på lätet. För hopprätvingar finns det bandinspelningar att köpa (se nedan). Dessa tillåter både direkt jämförelse ute i fält (om man har en bandspelare med sig) och att man i förväg kan lära in de olika arternas läten. Med en bandspelare med en bra riktmikrofon kan man själv göra inspelningar.

De flesta av de spelande insekterna har en större eller mindre del av repertoaren i höga och för vårt öra ohörbara frekvenslägen. En ultraljudsdetektor (se bild), som transformerar de höga frekvenserna till lägre, hörbara ljud, är då ett idealiskt instrument. Den enklaste modellen (D-100; har en manuell ratt med skala för frekvens, Pettersson Elektronik AB i Uppsala). Det finns mer avancerade modeller som även har s k tidsexpansion, där ljudet även "dras ut" i tiden och därför kan analyseras mer i detalj, vilket underlättar identifieringen. Flera vårtbitare men även gräshoppor och vissa andra insekter är lättare att identifiera och inventera med en ultraljudsdetektor. Med tilltagande ålder och successivt försämrad hörsel hos lyssnaren ökar användbarheten. Helst bör man kombinera detektorn med en bandspelare så att man i efterhand i lugn och ro kan lyssna på lätena.

Även insektsskådaren kan givetvis ofta behöva eller vilja fånga djuren och för det finns olika slags håvar. Djuren kan studeras direkt i fält i t ex ett tråg och då kan en pannlupp vara bra. Ett alternativ är att ta insekterna med hem och ha dem i terrarium eller akvarium. Då kan man även följa beteenden och födoval och kanske även få dem att reproducera sig. Detta kan utvecklas ganska långt. Enkla exempel är att ta hem fjärilslarver och föda upp dem eller plocka hem vedbitar och se vad som kläcks. En något mer avancerad variant är att på våren-för-sommaren ta ned ett påbörjat getingbo (med drottning, och arbetare om det finns), ta bort ytterhöljet och fasta själva kakorna under locket i en låda med ingångshål och plexiglasgluggar som kan täckas för Har man lådan på balkongbordet eller terrassen kan man i lugn och ro studera genom glaset hur boet och getingsamhället växer och fungerar. Det går även utmärkt att själv anlägga ett myrsamhälle (se Chinery 1979; i denna rekommenderas Lasius-arter, men det är lättare att få tag i drottningar av t ex Formica fusca eller Myrmica-arter). Fler tips om terrarier för humlor mm finns i boken Insekter som hobby.

Andra alternativ att få studieobjekt på närhåll är att i trädgården gräva ned burkar eller vidhalsade flaskor för humlor, placera ut bamburör för t ex hålbyggande rovsteklar och bin eller att plantera nektarrika blommor. Här finns mycket teknik att uppfinna och utveckla t ex för att skapa en riktig insektsträdgård.
Fotografering av insekter kräver en del utrustning och knep, men det går jag inte närmare in på utan hänvisar till andra platser på den här hemsidan. Videofilmning är ett annat alternativ. Genom att sätta på närbildslinser (som förstorar 1-4 x) kan man med dagens lätta videokameror få bra upptagningar.

Studiefält - kryssa, inventera, måla
Precis som det är bland fågelskådare kan man ha många olika inriktningar eller syften med sitt insektsskådande. En variant är att helt enkelt försöka se så många arter som möjligt inom en grupp, d v s ett renodlat "kryssande". Detta kan lätt utökas med årskryssande och landskapskryssande. Man lär sig att känna igen arterna i fält och kanske redan på håll och nya igenkänningskaraktärer kan inkluderas i fältböckerna. Snart nog vill man kanske även följa populationsstorlekarna hemmakring eller i vissa områden år från år, studera fenologi (kläckning, flygtider, ankomst för migranter, etc.) och levnadssätt generellt.

Även ett enkelt kryssande genererar faunistisk information (utbredningsuppgifter, förekomster över tiden) som är viktig. Ju mer man standardiserar och upprepar observationerna desto värdefullare blir de. Uppgifterna kan bli en del i en miljöövervakning. Även här finns en del metodik att lära av ornitologerna. T ex linje (transekt)- och punkttaxering. Man räknar då alla individer av den studerade gruppen längs en rutt (linje) eller under några minuter från bestämda punkter (som även kan vara t ex savande träd, komockor eller blommande buskar). Detta upprepas och man kan följa förändringar över året och mellan åren. Den här typen av taxeringar är dock väderkänslig så det gäller att välja jämförbara förhållanden.

Man kan uppskatta eller beräkna den totala populationen av en art i ett område på flera olika sätt. Ett är att fånga ett antal individer och märka dem med t ex nagellack, tipp-ex, tusch eller påklistrade märken. Efter ett tag återvänder man till samma plats och fångar på nytt ett antal individer. Av proportionen märkta/omärkta individer kan man beräkna områdets totala population. För den som vill fördjupa sig i metodiken eller syssla med mer avancerad forskning finns en uppsjö av tips i Southwood (1978) och en hel del står även att finna i Fältbiologernas Knuffa för insekter, del II (1986) samt i Insekter som hobby (1979).

Ett fält jag skulle vilja slå ett slag för är studier av spridning, både på lokal nivå och i form av regelrätt flyttning. Inom bl a naturvården behöver vi mycket mer information om enskilda arters spridningsförmåga. Vi behöver veta hur långt t ex vedlevande arter klarar att förflytta sig den dag det kniper. Utan sådan kunskap är det svårt att på ett vettigt sätt kunna planera landskapets utformning för att säkerställa lämpliga livsmiljöer för olika artgrupper. Studier av förflyttning kan kräva märkning av individer vilket kan ske med ovan nämnda medel. Arter som är aktiva på natten kan man märka genom att klistra på små tygreflexbitar och sedan leta upp med hjälp av fick- eller pannlampa.

Förvånansvärt många insektsarter flyttar regelbundet. Det är välkänt att en rad fjärilar, t ex amiral, tistelfjäril och gammafly, årligen kommer in till Sverige i stora mängder. Men hur många flyttar tillbaka på hösten? Hur många av våra blomflugearter är regelbundna migranter? Har de sträck av getingar som setts i Falsterbo om hösten varit tillfälligheter, eller är det ett regelbundet fenomen? Och är det i så fall frågan om arbetare, könsdjur eller en blandning? Vilka är våra bästa sträcklokaler för insekter under vår, sommar och höst? Det försiggår även regelbundet stora passiva inflöden av insekter med syd- och ostvindar - fenomen som kan studeras med lampa på natten eller i driftränder och på ytvattnet längs havsstränderna (se Baranowski & Gärdenfors 1974).

Det finns massor av spännande beteendestudier att göra. Detta sysslade man ganska mycket med på 1800-talet och under början av 1900-talet, vilket ledde till en rad underbara populärvetenskapliga böcker (inte minst av Henri Fabre, men även t.ex. Gottfrid Adlerz i Sverige). Trots dessa herrar och många efterföljande entomologers studier (med upptäckter som ständigt får en att häpna) så är det på det hela ännu endast ett fåtal arter som är välstuderade. Och tänker man på vilka fantastiska och varierande anpassningar vi har sett även inom närbesläktade grupper av parasitsteklar, myror, flugor etc, så förstår man hur mycket spännande det fortfarande finns att upptäcka. Idag har vi dessutom en god kunskap för att tolka och förklara insekternas invecklade beteenden ur ett evolutionärt perspektiv.

Ett trevligt sätt att observera är sätta sig ned med ett skissblock och rita spännande beteenden som man ser. En idag nästan tom nisch är insektsmålning. Tänk så många duktiga fågelkonstnärer vi har i Sverige idag. Antalet konstnärer och illustratörer i Sverige som regelbundet jobbar med insekter är idag lätträknade. Detta trots att fågelkonstnärernas arbetsmaterial i Sverige omfattar mindre än 450 arter (inkl. de allra sällsyntaste gästerna) och den konstnärlige entomologen har 25 000 arter med kraftigt varierande utseende och levnadssätt att välja och vraka bland. Återigen ser jag fram emot många fina bilder i insektstidskrifter, i fälthandböcker och givetvis runtom på våra konstgallerier.

Fotografering av insekter är det redan idag en del som sysslar med www.naturfotograferna.se, men även här finns stora möjligheter till utveckling (och inkomster om man är duktig).

Insekter kan även studeras genom spår och lämningar. Det gäller i högsta grad vedlevande insekters angrepp där det nyligen har kommit ut en förnämlig bestämningsbok av Bengt Ehnström & Rune Axelsson 2002. Tyvärr kräver detta dessutom ofta destruktiv metodik, i form av barkfläkning och ibland yxhuggning. Galler och minor kan man däremot skåda och identifiera utan att skada något. När det gäller galler finns också en förnämlig bestämningsbok (Coulianos & Holmåsen 1991).

Framtidsperspektiv
Hur kan det då se ut framöver när det gäller insektsskådning? Jag räknar med att vi får allt fler och bättre fälthandböcker som är välillustrerade. Multimediatekniken på CD-skivor gör förmodligen också stort intåg. Det ökade intresset för skådning genererar och driver fram kunskaper om fler karaktärer (inkl. beteenden, uppehållsort, fenologi) som är användbara för fältbestämning. Vi får många fler entomologiskt intresserade människor där könskvoten inte är alls lika sned som idag. Vi får skådarklubbar som ger ut medlemsblad med årsrapporter över observationer, inventeringar, fältbestämningstips och problem. Många kommer att fara runt och kryssa insekter. Kanske får vi automatiska telefonsvarare som berättar om de senaste heta observationerna och kanske detta i sin tur tvingar fram rapport- och raritetskommittéer. Vi kommer att få massor med insektsfotografer och konstnärer som ständigt överträffar varandra. Årets insektskonstnär koras. Säkert anordnas det skådarresor söderut och till tropikerna.

Vi kommer säkert också att få insektsskådare med större ambitioner som regelbundet inventerar, gör beteendestudier eller mer eller mindre avancerade forskningsprojekt. Insekter kommer att användas som redskap i naturvården. Vid den storskaliga landskapsplaneringen tas hänsyn även till insekternas behov. Många reservat bildas för att skydda sårbara eller intressanta insekter. Förhoppningsvis leder det ökade intresset även till en uppryckning av entomologin som forskningsämne på universitet och högskolor.

Troligen kommer samlandet av större och välkända former av speciellt fjärilar, skalbaggar och trollsländor att minska. Detta både därför att de går att känna igen i fält och för att många människor kommer att tycka att man inte skall döda insekter. Men till skillnad från utvecklingen inom ornitologin tror och hoppas jag att det klassiska samlandet inte kommer att upphöra. Vi kommer alltid att behöva samla in insekter. Rätt många kommer vi alltid att behöva ta död på om vi överhuvudtaget skall kunna identifiera dem. Vi behöver också heltäckande samlingar - inklusive av vad vi tror är lättidentifierade arter - för den taxonomiska forskningen. Sannolikt kommer vi framöver allt oftare också att gå tillbaka till de gamla samlingarna och analysera insekters innehåll av t ex olika miljögifter. Här fungerar samlingarna som ett slags miljökemiskt arkiv. Insektsskådandet skall inte i någon nämnvärd utsträckning ersätta samlandet (vi kan inte avvara många av de få samlare vi har idag) utan komplettera och i högsta grad utveckla entomologin.

Refererad litteratur förutom bestämningsböcker
Abraham, R. 1991. Fång und Präparation wirbelloser Tiere. Gustav Fischer.
Baranowski, R. & Gärdenfors, U. 1974. Vinddrift av jordlöpare i sydöstra Skåne. - Entomologen 3(2):35- 52.
Chinery, M. 1979. Amatörbiologen. Norstedt & Söner.
Cronberg, N. m. fl. 1985-86. Knuffa för insekter. Del I- 11. Fältbiologerna. Insekter som hobby. 1979. När var hur-serien. Forum.
Kerrich, G. J., Hawksworth, D. L. & Sims, R. W. 1978. Key works to the fauna and flora of the British Isles and Northwestern Europé. - The Systematic Associa-tion, Special Vol. No. 9. Academic Press.
Lomholdt, O., Nielsen, P. & Schnack, K. (red.) 1984. Entomologisk Litteratur. - Ent. Meddr 51:1-85.
Southwood, T. R. E. 1978. Ecological methods with particular reference to the study of Insect Populations. 2:a uppl. Chapman and Hall.
Sveriges Entomologiska Förening. 1992. Entomologens budord. - Ent. Tidskr. 113(1-2): 12.

« Tillbaka