SEF - Utdrag ur bok om Sveriges landskapsinsekter

Sveriges landskapsinsekter

Alla insekterna presenteras med fantastiskt fina teckningar av Nils Forshed
och en inspirerande text om insekten.

Småland

Bålgeting Vespa crabro

Bålgetingen är vår största geting och kan bli ända upp till 35 mm lång. Färgen på huvudet är gul till gulbrun och mellankroppen är brunsvart med ljusare skuldror. Bakkroppen är randig i svart och gult, framtill med smal gul rand, baktill med breda, varmt gula ränder. Bålgetingen är en värmekrävande art som företrädesvis bygger sina bon i stora ihåliga ädellövträd. Troligen är stora ihåliga träd också viktiga som skyddande och relativt varma övervintringsplatser. Särskilt under år då många drottningar lyckats övervintra kan boplatsbrist göra att bon även anläggs på vindar, i uthus, fågelholkar eller liknande. Liksom hos andra getingar syns de första drottningarna normalt i maj och samhällena dör ut i oktober. Bona kan nå en ansenlig storlek och är inte sällan betydligt större än ett människohuvud. De övervintrade bålgetingdrottningarna anlägger nya bon varje vår. När den första kullen arbetsgetingar har kläckts avlastas drottningen och kan ägna mer tid åt äggläggningen. Arbetsgetingarna är sterila honor som liknar drottningen men är mindre, 23-30 mm långa. De skaffar föda till avkomman bestående av söndertuggade insekter. Bålgetingarna är aktiva både dag och natt och endast kyligt och regnigt väder verkar dämpa deras aktivitet.

Bålgetingarna ansågs tidigare vara lättretliga och farliga för människor. Idag har man omvärderat bålgetingen och den betraktas numera som en mycket fredlig geting jämfört med många andra. Giftet är inte heller giftigare än andra getingars, men man bör naturligtvis ha respekt för den.

Bålgetingen har tidigare varit vitt utbredd i Götaland och Svealand. Idag förekommer den framförallt i södra och i sydöstra Sverige, Mälardalen och på Öland. Inom dessa områden kan den lokalt uppträda relativt allmänt. Den är känslig för klimatiska variationer, och detta tillsammans med bristen på lämpliga boplatser gör att arten begränsas i sin utbredning norrut. Bålgetingen har gått tillbaka i hela Nordeuropa och är bl.a. utdöd i Norge och akut hotad i Finland.

Bålgetingen är en karaktärsart för det småländska eklandskapet och är därför en värdig landskapsinsekt för Småland

Alla insektsgrupper som finns i Sverige presenteras kort och illustreras
med teckningar av Nils Forshed:

Växtsugare - Teckning Nils Forshed Växtsugare – Homoptera

Växtsugarna är med några få undantag små insekter, sällan över 6 mm. De har sugsnabel och stickande-sugande mundelar som de suger vätska med från växter. Mer välkända namn på dessa insekter är bladlöss, stritar, sköldlöss och cikador. Framvingarna är inte uppdelade i inre och yttre fält. I vila är de nästan alltid taklagda över kroppen. Framvingarna är genomskinliga men hos familjen stritar färgade och läderartade. Hanarna hos cikadorna har ett ljudorgan (tymbalorgan) med vilken de kan framkalla mycket gälla och kraftiga ljud. Mindre känt är att vi även i Sverige har en cikada: bergscikadan Cicadetta montana som förekommer sällsynt i södra Sverige. Ca 46 000 arter är kända varav 1 130 i Sverige.

Halsslända - Teckning Nils Forshed Halssländor – Raphidioptera

Medelstora insekter med en vingbredd på 7-17 mm som enkelt känns igen på att mellankroppens första segment är förlängt till en nästan cylindrisk hals. Vingarna är breda, glasklara och nätmönstrade med ett mörkt vingmärke. I vila hålls de taklagda över kroppen. Halssländor finns endast på norra halvklotet och är en av de artfattigaste insektsordningarna. Den fördes tidigare till nätvingarna. Ca 180 arter är kända varav fyra i Sverige.

Som avslutning hittar du fridlysta arter i landet och en sammanställning
av alla insektsföreningar i Sverige.

« Tillbaka