hippothoe_hanehippothoe_hona

Violettkantad guldvinge

Palaeochrysophanus hippothoe (Linnaeus, 1761)

Violettkantad guldvinge är en av Sveriges fyra guldvingearter och tillsammans med liten guldvinge den mest spridda med förekomst i alla svenska landskap. Trots detta har arten genom sitt strikta biotopkrav kommit att förknippas med Dalarnas blomsterängar, inte minst i Siljansbygden. Hanen liknar den hos vitfläckig guldvinge, genom att sakna svarta fläckar på översidan, men är mörkare kopparröd och har som namnet antyder vackert violettskimrande yttre delar. Honan är kraftigt mörkfläckad och ofta ganska lik den hos vitfläckig guldvinge, men är vanligtvis mer brun, inte svart i fläckmönstret. Arten varierar mycket i utseende och speciellt i den södra delen av landet uppträder mer eller mindre helbruna honor utan röd grundfärg. Liksom hos andra jubelvingar, d v s blåvingar, guldvingar och snabbvingar sitter dock de bästa artkännetecknen i bakvingeundersidans teckningar. Den har en vingbredd på 28-36 mm. Honan är som regel något större än hanen. Honan lägger de gröna äggen på blad av framförallt ängssyra, både på över- och undersidan, men även på stängeln. Äggläggning har även observerats på bergssyra. Oftast lägger hon bara ett ägg per planta. Larven er grön och korthårig med ljusare sidor och en antydan till mörkare rygglinje. Larven övervintrar och förpuppar sig nära jorden eller på jorden.

Fjärilen förekommer lokalt på blomrika, oftast fuktiga ängsmarker med ängssyra – larvens värdväxt. Den flyger från mitten av juni till långt in i juli. Trots att den finns kvar i hela sitt utbredningsområde har den minskat rejält i antal p.g.a igenväxning, men även överbete kan vara ett problem på dessa ängsbiotoper.

Violettkantad guldvinge är utbredd i hela Norden och har en världsutbredning som sträcker sig från västeuropa genom Turkiet, Ryssland till Amur. Arten har även minskat i Europa och hat tex försvunnit från stora delar av Tyskland.

Violettkantad guldvinge är en karaktärsart för Dalarnas ängsmarker och har därför valts som landskapsinsekt.

Foto: Åke Sandhall (överst hane, hona) Text: Lars Imby