aspfjaril_saspfjAspfjäril Limenitis populi (Linnaeus, 1758)

Aspfjärilen tillhör våra absolut största dagfjärilar där honan kan ha en vingbredd på upp till en decimeter. Med sin vitfläckade, i viss belysning vackert blåglänsande översida är den en välbekant syn på småvägar i skogsområden med asp. Honan är större än hanen och har tydligare och större vita teckningar Har man möjlighet bör man försöka se den otroligt vackra vingundersidan med ett rutnät i, svarta, gråa, vita och olika rödtoner.

Honan besöker 3-4 meter höga aspar och lägger de mattgröna äggen på ovansidan av bladen. Larven lever på aspblad och övervintrar som larv i ett sammanrullat blad som den fäster på en kvist. På försommaren därefter äter den sig fullvuxen, pucklig och grön med bruna teckningar för att i möjligaste mån likna ett halvvisset aspblad. Puppan är fäst i bakändan på ett blad eller bladskaft och oftast dold av omslutande blad. Fjärilen besöker aldrig blommor men vilar med förkärlek på grusvägar, gärna vid vattenpölar där den kan dricka. Den besöker också gärna starkt luktande saker som t ex kadaver, ruttna ostar, spillning och t o m utlagd surströmming! Orsaken till varför man sällan får se denna jättefjäril är att den, mitt på dagen, oftast håller till högt upp i aspkronorna.

Aspfjärilen förekommer framförallt i södra och mellersta Sverige. I Dalsland är den inte ovanlig vid eller strax efter midsommartid, men i övriga landet ofta sällsynt och lokal. Lokalerna glesnar mot norr och den är inte påträffad norr om Umeåtrakten. Från många av de nordligaste lokalerna har den försvunnit. Aspfjärilen förekommer i stora delar av västeuropa och utbredningen sträcker sig genom centrala Asien ända till Japan. Arten är utdöd i Danmark och har en mycket begränsad utbredning i sydöstra Norge.

Aspfjäril har valts till Dalslands landskapsinsekt eftersom den har ett av sina starkaste fästen i landskapet.

Text och foto: Lars Imby