Alkonblåvinge Maculinea alcon Schiff (Denis & Schiffermüller, 1775)
Alkonblåvingen är en stor blåvinge med ett fascinerande liv. Hanens ovansida är matt gråblå, medan honan är brungrå med en svag blåpudring vid vingbaserna. Alkonblåvingen har som flera andra blåvingearter ett mer eller mindre utvecklat samspel med myror. När det gäller alkonblåvingen är samspelet långt utvecklat och deras larver avsöndrar myrferomoner som gör att myrorna ’adopterar’ larverna och matar och vårdar dem som om de vore myrlarver. De kan äta både myrpuppor och -larver, men livnär sig framförallt på arbetsmyrornas uppstötningar, ägg och bytesdjur, vilket förklarar den engelska beteckningen ”cuckoo species” (”gökart”).
Alkonblåvingen flyger i en generation i juli-augusti. De vuxna fjärilarna lever av nektar från ett stort antal olika blommor. Äggen däremot placeras enbart på blomknoppar av klockgentiana. De första veckorna livnär sig larven på värdväxten för att sedan falla till marken och vänta på att bli upptäckt av en trädgårdsrödmyra. Den kan även parasitera på andra rödmyrearter men larven dör nästan alltid om den tas om hand av fel myrart. Myran bär larven till sitt bo där den ’mjölkas’ på sitt sekret. Larven som inte själv söker efter myror dör om det inte finns ett myrbo inom två meters radie. I myrboet tillbringar larven ca 10 månader och förpuppas därefter i myrboets övre delar.
I Sverige förekommer alkonblåvingen sällsynt och mycket lokalt i sydvästra Sverige, Skåne, Halland, Västergötland och Bohuslän. Den är utbredd över stora delar av Mellaneuropa ända till centrala Asien, men är nästan överallt sällsynt och hotad. I Sverige står den som sårbar på den s.k. rödlistan. I Mellaneuropas bergstrakter finns en mycket närbesläktad art, Rebels blåvinge, som länge ansågs vara en underart till alkonblåvingen.
Alkonblåvingen har sitt starkaste fäste i Västergötland och är därför bra som landskapsinsekt
Foto: Åke Sandhall Text: Markus Forslund