Amatörer berikar insektsamlingarna

Bland alla amatörsamlare av naturalier är det nog inom entomologin som amatörsamlare har gjort och gör de största insatserna. En stor del av de insekter, som finns i museernas samlingar, är insamlade, preparerade och artbestämda av amatörsamlare. Med amatör menar vi icke yrkesmässig utövare. Det är alltså inte fråga om grad av kunnande utan om ett samlande utan löneförmåner. En av våra verkligt stora skalbaggskännare, Thure Palm, framhöll gärna att han betraktade sig som amatör.

Amatörerna är ofta suveränt kunniga vad gäller de djur som de har specialiserat sig på. De flesta har också god kunskap om hur man ställer samman och bevarar en samling och vad som fordras för att den skall vara vetenskapligt intressant. Däremot är det många som förr eller senare får svårt att tillämpa denna kunskap i praktiken. Tiden räcker inte alltid till för att ta hand om nytt material eller sköta om det gamla.

File:MuseumfürNaturkundeInsectPreparation (2).jpg

Museer bevarar för framtiden

Men även om man sköter sina insamlade djur noga, blir man ändå till sist tvungen att överge sin samling. Vem bryr sig om samlingen när samlaren är borta? Det är sällan som andra familjemedlemmar vill eller kan överta en samling och fortsätta att sköta den. En insektssamling blir lätt förstörd om ingen aktivt arbetar med den. Den enda möjligheten för samlingen att fortleva är oftast att låta ett museum ta hand om bevarandet.

Otillräckliga museiresurser

Det finns goda exempel, särskilt på universitetsorterna, där man har viljan och resurserna tar god hand om sina samlingar. Ofta innehas dock värdefulla samlingar av skolor och institutioner som inte sällan saknar rätta kunskaper och resurser för att ta hand om dem. Långsiktigt bevarande rimmar heller inte alltid med det oerhört dynamiska samhälle, som vi lever i och där snabb utveckling och förändring ofta går före långsiktighet och bevarande. En insektssamling går heller inte att digitalisera och lagra på Internet utan måste få ta fysisk plats.

 

Problemet med otillräckliga resurser för att bevara värdefulla samlingar är uppmärksammat av museifolk och ledde t ex till en internationell konferens: International Conference on the Value and Valuation of Natural Science Collections, som hölls i Manchester 1995. Konferensen bevistades av 135 personer från 31 länder. Som avslutning antogs en resolution i sex punkter, som skulle vara en påtryckning på myndigheter och andra resursgivande organ och peka på nödvändigheten av att stödja museer och andra institutioner, som arbetar med användningen, vården och utvecklingen av naturvetenskapliga samlingar. I resolutionen påpekas att naturvetenskapliga samlingar i museer och liknande institutioner är en oersättlig internationell resurs, som långsiktigt används till nytta för samhället.

Samlingarnas värde kan beskrivas på olika sätt: vetenskapligt värde, nyttan för kultur och samhälle eller det rena ekonomiska värdet.

Det vetenskapliga värdet av naturvetenskapliga samlingar

Vid värderandet av samlingarna är det framför allt det vetenskapliga värdet som måste framhållas. Samlingarna är till stor nytta inom många olika områden. De viktigaste är följande:

  • Bevarandet av typer i samlingar är en grundförutsättning för systematiken som vetenskap. Utan typmaterialet faller grunden för hela den vetenskapliga namngivningen av organismer. (Typer är de djur som ligger till grund för en artbeskrivning.)
  • Material måste sparas som verifikation av systematiska arbeten. Det är nödvändigt för att forskare i framtiden skall kunna utvärdera tidigare arbeten
  • Material måste sparas som verifikation av geografisk utbredning och dess förändring genom tiderna.
  • Jämförelsematerial behövs för att säkert kunna identifiera olika arter.
  • Förutom dessa i sig viktiga arkivuppgifter är materialet en kraftfull källa för ny forskning. Det är ett underlag för framtagande av ny deskriptiv information, nya aspekter på sammanhangen inom biologin samt nya och spännande vetenskapliga hypoteser till godo för samhället i stort.
  • Material behövs sålunda för vetenskapliga studier av naturligt urval, miljöförändringar, naturförstöring och biodiversitet, framför allt beträffande sällsynta och hotade arter.
  • Material behövs för forskning om skadedjur och biologiska kontrollmetoder.
  • På senare år har även äldre museimaterial kunnat användas för DNA-studier – något som dåtidens insamlare inte hade en aning om. Man kan därför anta att forskare i framtiden sannolikt kommer att finna ytterligare användningsområden för materialet i samlingarna.

Naturhistoriska samlingars värde för kultur och samhälle

Även utanför den rena forskningen finns det ett värde i samlingarna.

  • Samlingar med goda kringdata kan ge värdefull information om historiska händelser och vara ett komplement till historiska dokument.
  • Material behövs i utställningar för upplevelse, information och kunskapsspridning till allmänheten. Detta gäller både vanliga arter och hotade eller sällsynta arter.
  • Material behövs för undervisning på alla stadier.
  • Material behövs för att illustrera populärvetenskap och forskningsinformation. Konstnärer behöver museiexemplar för att kunna göra bra bilder och modeller.
  • Material behövs för korrekt identifiering av sjukdomsspridare, skadedjur i mat etc.

Listan över värdet av samlingar kan göras ännu längre. Insektsamlingar, som är dagens tema, kommer med i allra högsta grad i samtliga ovan nämnda områden.

Ekonomisk värdering av vetenskapliga samlingar

Däremot är det svårt, för att inte säga omöjligt, att fastställa ett penningvärde för naturvetenskapliga samlingar. Visst finns det ibland ett marknadsvärde för vissa djurarter, men det är ingenting som bör uppmuntras. Små gråa löss har lika stort vetenskapligt värde som stora färgskimrande fjärilar, men gör knappast någon succé på marknaden.

Om man känner sig tvingad att sätta ett värde, t ex av försäkringsskäl, finns det flera olika sätt att räkna. Man kan försöka bedöma återanskaffningskostnaden, dvs kostnad för resor, insamling och preparering. Eller också kan man räkna ihop redan nedlagda kostnader för att åstadkomma samlingen.

Försäkringsvärdet skall ge ersättning vid förlust. Men vissa vetenskapsvärden kan inte ersättas. Ett högt försäkringsbelopp är dock en markering att det är fråga om värdefulla samlingar.

Slutsatsen är att naturvetenskapliga samlingar är till stor nytta i samhället och har ett stort värde, som dock sällan låter sig beräknas i penningar.

Museisamlingar förfaller till slut

Det finns många nedbrytarorganismer naturen. I museer kallar man samma organismer för skadegörare. Det kan vara insekter, t ex ängrar, eller mögelsvampar. Hela bevarandejobbet på ett museum går ut på att hålla de nedbrytande krafterna borta genom bl.a. täta lådor och fuktfri miljö. Uppgiften underlättas om inkommande material är så välskött som möjligt. Med rätt skötsel kan samlingen bevaras i hundratals år.

Vad tar museerna emot och på vilka villkor?

De flesta amatörsamlare behåller sin samling så länge de är vid liv, vilket innebär att de efterlevande ofta får problemet att se till att samlingen tas om hand av ett museum. En del samlare sköter detta själva och gör överenskommelser för framtiden med ett museum medan de ännu är aktiva. I båda fallen uppkommer frågan om vilka krav samlingsägaren kan ställa på museet och vilka krav museet kan ställa.

Museet gör sitt bästa för att ta emot de samlingar som erbjuds under förutsättning att de är av god vetenskaplig kvalitet. Djuren behöver inte vara estetiskt monterade, men de skall ha bevarats på ett sådant sätt att den vetenskapliga användningen inte försvåras. Samlingar med skadedjurs- eller mögelangrepp kräver mycket arbete innan de kan gå in i museets magasin och tas endast emot om materialet för övrigt är vetenskapligt intressant.

En absolut förutsättning för att museet skall ta hand om en samling är att det ingående materialet får behandlas på det sätt museet finner lämpligast. De delar av samlingen som bedöms vetenskapligt ointressant (t ex genom att det saknas lokaluppgifter) måste museet få kassera. Övrigt material måste behandlas på ett för den fortsatta hanteringen rationellt sätt. För det mesta betyder detta att djuren sorteras in i den redan systematiskt ordnade museisamlingen så att det går lätt att hitta.

Museerna har idag mycket små möjligheter att betala för en samling. Eftersom djuren skall ordnas in i den systematiskt uppställda samlingen så frigörs de skåp och lådor som samlaren har använt och dessa kan då möjligen försäljas för att hjälpa museet med bevaringskostnaderna. I något fall har donatorn bett museet att sälja skåpen för hans räkning, vilket då har skett.

Institutioner med entomologiska samlingar:

Naturhistoriska Riksmuseet

Zoologiska museet i Lund

Göteborgs naturhistoriska museum

Evolutionsmuseet i Uppsala