Bin (Apoidea) tillhör insektsordningen steklar. De lever av nektar och pollen och spelar därmed en stor roll för blommande växters pollinering. Nektarn tjänar huvudsakligen som energikälla medan pollenet ger protein och andra näringsämnen. Det mesta pollenet används som mat till larverna. De lever solitärt eller i mer eller mindre avancerade bisamhällen. Det är framför allt arter i släktet honungsbin (Apis) som används av människan för honungsproduktion (se biodling), framför allt det vanliga honungsbiet. Även vissa arter av de gaddlösa bina används för honungsproduktion men de ger betydligt mindre skördar än det vanliga honungsbiet.

Bin har en lång snabel som gör att de kan suga nektar från blommor. Vardera antenn består av 13 segment hos hannar och 12 hos honor. Som alla steklar har de två par insektsvingar. Det bakre paret är det mindre. Hos några få arter har ett kön eller en klass relativt korta vingar som gör flygning svår eller omöjlig, men de är aldrig vinglösa. Det minsta biet är Trigona minima, ett gaddlöst bi vars arbetare är omkring 2.1 mm långa. Det största biet är Megachile pluto, i familjen buksamlarbin (Megachilidae), vars honor kan bli 39 mm långa.

Sociala bin

Till eusociala bin hör framför allt vissa arter i familjen långtungebin (Apidae), men även många arter i familjen vägbin (Halictidae). De flesta individerna i ett bisamhälle är infertila arbetsbin, de fertila individerna kallas drottning och drönare. Humlorna är ett exempel på ett eusocialt bi där endast drottningarna övervintrar. Det vanliga honungsbiet är ett exempel på ett bi där hela bisamhället övervintrar genom att bina grupperar sig i en klump. Bina turas om att vara ytterst i klotet och på så sätt håller de värmen. Innan bisamhället övervintrar dödar de alla drönare eftersom de endast utgör en belastning på matreserven.

Kommunikation hos sociala bin

Sociala bin kan kommunicera angående förekomsten av rika källor av näring, nektar och pollen, genom att använda sig av en vaggande dans (bidans) där riktning och vaggandets frekvens spelar stor roll. Dansen beskrevs av Karl von Frisch och för det belönades han med Nobelpriset i medicin 1973. Dansspråket hos sociala bin ger upphov till ett drag när en speciellt värdefull växt blommar; en dragväxt som exploaterat bins språk tjänar på det i kampen om tillvaron. Sociala bin påverkar floran aktivt.

Solitära bin

Hos solitära bin sköter honan bobyggandet och insamlingen av nektar och pollen själv, även om de ofta lever tillsammans i kolonier. När hon lagt upp ett näringsförråd i äggcellerna lägger hon ägg i dem. Efter att ägget kläcks äter larven av detta förråd, utvecklas och förpuppar sig. En ny generation fortplantningsdugliga individer kommer därefter fram.

Försvar

De flesta bina använder sig av sin gadd för att försvara sig, men det finns även bin med tillbakabildad gadd. Den är egentligen en omvandlad äggläggare, som förlorat sin ursprungliga användning (äggen kommer ut vid gaddens bas). Detta innebär också att endast honorna (drottning och arbetare hos sociala bin) har gadd. En del sorts bin har utvecklat extraordinära metoder för att neutralisera sina motståndare. En asiatisk art använder sin kroppsvärme för att med hjälp av kolonin värma en motståndare till döds.[

Bin utgör överfamiljen Apoidea, som delas in i 9 familjer. Binas inbördes släktskap visas i diagrammet nedan.

--+-------- Stenotritidae
  |
  +-------- Vägbin (Halictidae)
  |
  +--+----- Grävbin (Andrenidae)
  |  |
  |  +----- Korttungebin (Colletidae)
  |
  +--+----- Sommarbin (Melittidae)
     |
     +----- Dasypodaidae
     |
     +----- Meganomiidae
     |
     +--+-- Buksamlarbin (Megachilidae)
        |
        +-- Långtungebin (Apidae)

Nya forskningsrön har visat att bin är en specialisering av steklar i överfamiljen rovsteklar (Sphecoidea) vilket gör att Sphecoidea är parafyletisk. Numera brukar man därför ofta inkludera rovsteklarna i Apoidea. I denna utvidgade överfamilj placeras bina i en egen monofyletisk grupp som kallas Anthophila eller Apiformes. Enligt diagrammet nedan.

764px-Colletes_cunicularius_fg01

--+------------ Kackerlackesteklar (Ampulicidae)
     |
     +--+------ Grävsteklar (Sphecidae)
        |
        +--+--- Crabronidae
           |
           +--- Bin (Anthophila eller Apiformes)

800px-DasypodaHirtipesFemale2Man känner till omkring 20 000 arter av bin i sju till nio kända familjer, även om många är obeskrivna och det faktiska antalet förmodligen är högre.

Bin finns på alla kontinenter förutom Antarktis, i varje habitat på planeten som innehåller insektspollinerade gömfröväxter. Medlemmar ur familjen vägbin (Halictidae) är den vanligaste bisorten på det norra halvklotet, även om de är små och ofta misstas för getingar eller flugor.

Antalet arter i Sverige uppgår till närmare tre hundra.

Bestämningslitteratur

Mycket av bestämningslitteratur för bin är på tyska. Om man inte är så bevandrad i tyska språket finns det också en del på engelska. På svenska är det tyvärr dåligt med litteratur, men för tex humlor (Apidae) finns det svenska nycklar.


408px-Tuinhommel_Koningin_op_braam_closeup786px-Bee_September_2007-2

Något av standardverk för att bestämma bin, som även fungerar för våra bin. Delar av bokverket om Schweiz fauna – Fauna Helvetica:
Amiet, F. 1996. Insecta Helvetica, Fauna 12: Apidae 1. Apis, Bombus, Psithyrus.
Amiet, F. Müller, A. & Neumeyer, R. 1999, Fauna Helvetica 4. Apidae 2. Colletes, Dufourea, Hylaeus, Nomia, Nomioides, Rhophitoides, Rhophites, Sphecodes, Systropa. 219 s.
Amiet, F., Herrmann, M., Müller, A., Neumeyer, R.. 2000, Fauna Helvetica 6. Apidae 3. Halictus & Lasioglossum.
Amiet, F. Herrmann, M. Müller, A. & Neumeyer, R. 2004. Fauna Helvetica 9: Apidae 4. Anthidum, Chelostoma, Coelioxys, Dioxys, Heriades, Lithurgus, Megachile, Osmia & Stelis.
Amiet, F. Hermann, M. Müller, A. & Neumeyer, R. 2007. Fauna Helvetica 20: Apidae 5. Ammobates, Ammobatoides, Anthophora, Biastes, Ceratina, Dasypoda, Epeoloides, Epeolus, Eucera, Macropis, Melecta, Melitta, Nomada, Pasites, Tetralonia, Thyreus, Xylocopa.

 

Fina verk med mycket bra illustrationer. Del tre har väntats länge men verkar dröja.
Scheuchl, E. (2000): Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band I: Anthophoridae. – 2. erweiterte Auflage, 158 S. (Eigenverlag).
Scheuchl, E. (2006): Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band II: Megachilidae – Melittidae. 192 S. (Eigenverlag). – Jüngst erschienene Neubearbeitung.
Användbar litteratur för Andrenidae:
Schmid-Egger, C. & Scheuchl, E. 1996. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs. Band III: Andrenidae. 180 S. (Eigenverlag).
Schmid-Egger, C. & Scheuchl, E. 1997. Illustrierte Bestimmungstabellen der Wildbienen Deutschlands und Österreichs unter Berücksichtigung der Arten der Schweiz. Band III: Andrenidae. Velden/Vils.

 

Engelsk litteratur och andra resurser:

Rhian Rowson & Mark Pavett (2008) – A visual guide for the identification of British Coelioxys beesFotoguide till hjälp med att bestämma brittiska Coelioxys-bin (Megachilidae). PDF-dokument för nedladdning.
Alan Stubbs (2007). Test Key for Hylaeus bees Please read the introduction before using this key
Pesenko, Y. A., Banaszak, J., Radchenko, V. G. & Cierzniak, T. (2000) Bees of the Family Halictidae (excluding Sphecodes) of Poland. Wydawnictwo Uczelniane Wy?szej Szko?y Pedagogicznej w Bydgoszczy. en användbar bok som täcker alla Brittiska arter av släktena Halictus Lasioglossum. Engelsk text. ”The keys in this book need to be treated with some caution”.
Else, G. (1999). Identification – Leafcutter Bees. British Wildlife, Vol 10, Number 6. pp 388 – 393. Innehåller en nyckel för identifiering av alla åtta arter av Megachile-bin.

Bidragande författare: Thomas Harry
Faktagranskning: Thomas Harry
Litteraturlista: Thomas Harry
Specialistkontakt: