Insekternas hud är täckt med ett mer eller mindre förhårdnat hudskelett (kutikula) som består av kitin. Kroppen är sammansatt av tre tydligt skilda avdelningar: huvud, mellankropp (thorax) och bakkropp (abdomen). Extremiteterna, som i antal aldrig överstiger tre par hos fullbildade insekter, men kan vara färre, genom att ett benpar förkrympt, sitter bara på mellankroppen. Sällan finns förkrympta extremiteter på bakkroppen.
Huvudet, som består av flera sammanvuxna leder, bär antenner, munverktyg och ögon. Munverktygen utgörs av den opariga överläppen, ett par överkäkar, ett par underkäkar samt den av ett tredje par, i midlinjen sammanvuxna käkar bildade underläppen. Överläppen är ett litet kitinstycke, som upptill begränsar munöppningen och underläppens midstycke bär den så kallade tungan. Underkäkar och underläpp bär dessutom var sitt par trådlika och ledade bihang, som tjänstgör som känselorgan. Hos bitande insekter är det ofta lätt att urskilja alla mundelar medan mundelarna hos sugande insekter är mest sammanvuxna. Ögonen är antingen fasettögon eller punktögon. Ett flertal insekter har också en förlängd underkäke som kallas snabel men som inte har något med andning att göra utan används bara för att inta föda.
De flesta fullvuxna insekter är utrustade med ett eller två par vingar. De främre sitter alltid på andra leden av mellankroppen och de bakre på tredje leden. Ibland är ett eller bägge vingpar förkrympt och ibland finns inga vingar alls, till exempel hos arbetsmyror. Varje vinge består av två med varandra sammanvuxna kitinhinnor, som hålls utspända av förgrenade kitinlister.
|
1. antenner |
17. anus |
| 2. undre punktöga (ocelli) | 18. äggledare |
| 3. övre punktöga (ocelli) | 19. nervsträng |
| 4. fasettöga | 20. malpighiska kärl |
| 5. hjärna (Cerebral ganglia) | 21. tarsaldynor |
| 6. prothorax | 22. klor |
| 7. dorsalkärl | 23. tars |
| 8. trakéer | 24. tibia |
| 9. mesothorax | 25. lår (femur) |
| 10. metathorax | 26. lår-ring |
| 11. främre vinge | 27. förmage |
| 12. bakre vinge | 28. thoraxganglioner |
| 13. mellanbuk | 29. insektsben (coxa) |
| 14. dorsalkärl (aorta) | 30. salivkörtlar |
| 15. äggstockar | 31. subesofagusganglioner |
| 16. bakre buk (epigaster) | 32. käkdelar |
Bakkroppen utgörs av mot varandra fritt rörliga leder som består av en ryggplåt och en bukplåt. Den tunna hud, som förenar dessa plåtar, bildar ett instjälpt veck. Denna anordning möjliggör pumpande andningsrörelser genom bakkroppens rytmiska förlängning och förkortning samt tillåter en stundom enorm utvidgning av bakkroppen vid upptagandet av en större mängd föda samt vid äggstockarnas ansvällning under mognaden av äggen. Bakkroppens sista leder bär ofta olika bihang, som ledade analspröt, griporgan, kopulationsorgan och äggläggningsrör. I baktarmens yttersta del finns ofta stinkkörtlar, ur vilka insekten till sitt försvar avsöndrar illaluktande och sveda orsakande vätskor.
Insekternas antenner är mångformiga. Ett annat ord för antenn är känselspröt vilket syftar på att insekten använder antennerna till att orientera sig. På antennerna sitter många receptorer för hos insekten viktiga sinnesorgan, förutom för känselsinnet så även särskilt för luktsinnet. Hos många insekter fångar antennerna upp doftpartiklar, så kallade feromoner, som bland annat hjälper insekten att hitta en partner för fortplantningen. Funktionen för antennerna är ofta specialiserad inom olika ordningar och arter. Efter utseendet brukar man ofta beskriva känselspröten hos olika insekter som trådlika, pärllika, kamlika, fjäderlika, plymlika eller klubblika. På bilden visas några av de vanligaste varianterna.
Källa: Wikipedia