orbitulus_l

Fjällvickerblåvinge

Albulina orbitulus (Prunner, 1798)

Fjällvickerblåvingens hane är med sina djupt silverblå vingar vår klarast lysande dagfjäril på fjället. Vingarnas silkeslyster är en oförglömlig syn om man har lyckan att kunna studera dem i klart solsken. Honan däremot är jämnt brunfärgad på vingarnas ovansidor. Undersidan med sina markerade vita fläckar på askgrå botten är helt lika hos hanen och honan. Med undantag från högnordisk blåvinge avviker den från alla andra blåvingar i Sverige, vilka alla har svarta fläckmönster på vingundersidorna. Nära trädgränsen, där fjällvickerblåvingen huvudsakligen flyger, kan den knappast förväxlas med någon annan blåvinge.

Det svenska namnet ”Fjällvickerblåvinge” har varit föremål för diskussion eftersom fjärilen huvudsakligern lever på den blå fjällvedeln. Fjärilen lever dock även på den närstående gula isvedeln. Denna art kallades tidigare också fjällvicker varför det snart 150 år gamla namnet ”fjällvickerblåvinge” bör gälla även i framtiden. Artnamnet orbitulus passar ganska bra på denna udda fjäril utan närmare släktingar i vår fauna, då det betyder ”den föräldralösa”.

Fjällvickerblåvingen har en mycket begränsad utbredning i Skandinavien i ett område från Jotunheimen och Dovrefjäll i mellersta Norge till de kalkrika fjällen i nordvästra spetsen av Härjedalen och västra Jämtland. Från slutet av juni, beroende på snösmältningen, till mitten av juli påträffas den från kalfjället ner till den övre fjällbjörkskogen, gärna i rika, sydvända rasbranter och liknande marker, 800 – 1200 m ö h. Hanen flyger oftast snabbt längs fjällsidorna på en halv till högst en meter över marken. Den kan då i sin kraftfulla flykt verka nästan vit i viss belysning. Honan flyger däremot lågt och långsamt på spaning efter lämpliga växter för äggläggning eller nektarsök. Fjällvickerblåvingen ses ofta sitta på solbelysta stenar i direkt anslutning till bestånd av den blekt blåblommiga fjällvedeln. Fjärilen kan lokalt vara allmän. Förutom i Skandinavien påträffas den närmast i Alperna och Kaukasus. Den är en typisk bergsart som är spridd lokalt ända bort till Centralasien. Fjällvickerblåvingen är den enda Europeiska arten av detta släkte.

De vita, med ”facettögonstruktur” kulformade äggen, fästs enstaka på ovansidan av småbladen hos ovanstående Astragalusarter där sedan den mörkgröna, korthåriga larven tillbringar sensommaren. Den övervintrar som liten. På våren växer den svarthuvade gröna larven till en längd av 12 mm. Inför förpuppningen i början av juni får den en något brunprickig rygglinje. Den förpuppar sig på blåvingemanér vid markytan där den knubbiga puppan sitter säkrad i en kraftig gördel som larven spunnit före förpuppningen. Puppan är till en början ljusgrön men blir alltmer gulbrun inför kläckningen då även några gula streck på vingslidorna framträder.

Fjällvickerblåvingen är med sin huvudsakliga utbredning, sin skönhet och attraktionskraft en given landskapsinsekt för Härjedalen.

Text: Göran Sjöberg    Foto: Rune Axelsson