Aromia

Myskbock      Aromia moschata   (Linnaeus)

Myskbocken är en av våra allra ståtligaste långhorningar. Den fick sitt latinska namn, Aromia moschata, av Linné. Han noterade den behagliga, myskartade doft, som avges i form av flyktigt sekret från ett par körtlar i skalbaggens bakbröst. Sekretet innehåller salol, ett ämne som bildats ur det glykosid-salicin, som myskbocken får i sig då den dricker saften från buskar och träd av släktet Salix (sälg, vide och pil). På gamla skadade pilar, ur vilka saft sipprar fram, samlas ibland myskbockar i stort antal. I vissa delar av Tyskland lade man en levande myskbagge i tobaksskrinet för att ”giva tobaken en angenäm arom”.

Myskbocken är en av de svenska långhorningar, som är lättast att känna igen. Kroppslängden (upp till 35 mm) är imponerande, likaså de mycket långa antennerna och benen. Den eleganta kroppen är fantastiskt vackert metallglänsande i guldgrönt eller blågrönt, ibland kopparrött eller nästan svart. Särskilt bra gör sig myskbocken då den sitter i en blomma – älgört hör till favoriterna. Arten visar också en förkärlek för mogna hallon och kan därför påträffas i trädgårdar.

Larven lever i veden av grövre försvagade eller döende sälgar och pilar. Larverna utgör ett eftertraktat byte för hackspettar och sälgar med larvangrepp kan bli nästan fullständigt sönderhackade om de står i skogsmiljöer. Det vuxna djuret finner man bara under högsommaren. Myskbocken fanns ursprungligen i större delen av landet men har på senare år försvunnit från många områden, en följd av att gamla exponerade sälgar och pilar inte fått stå kvar.

Den är vanlig i Bohusläns skärgård, där det alltjämt finns gott om gamla lövträd och passar därför bra som Bohusläns landskapsinsekt.

Foto: Per Almkvist    Text: Torkel Hagström