Stor hornstekel Urocerus gigas (Linnaeus, 1758)
Gul hornstekel är vår största växtstekel. Den tillhör den ganska artfattiga underfamiljen vedsteklar som innehåller flera mycket stora och färggranna insekter som har sin larvutveckling förlagd till döda träd. Honan till den gula hornstekeln är försedd med ett grovt gaddliknande utskott i bakkroppspetsen samt ett långt äggläggningsrör. Med sin gula och svarta färg förväxlas arten ofta med en stor respektingivande geting och många människor springer gärna då denna insekt kommer flygande genom barrskogen.
Honan blir upp mot 4 cm lång medan hanen ofta är mindre. Äggen läggs i döende eller nyligen döda barrträd med en speciell förkärlek för brända träd. Äggen borras med hjälp av äggläggningsröret ett par centimeter in i den nyligen döda, hårda barrträdsveden. Då honan drar ut äggläggningsröret ur veden, vilket tar ganska lång tid, lägger ofta fem till sex ägg. Dessutom ympar hon samtidigt rötsvampen blödskinn, Stereum sanguinolentum, i veden. Denna svamp kommer sedan att utgöra larvens huvudsakliga föda under dess utvecklingstid. Larven gnager cirkelrunda gångar härs och tvärs i den angripna veden. Dessa gångar packar den igen med ett fint gnagmjöl vilket gör det är svårt att avgöra om virket är angripet av arten. Detta har orsakat att angripet virke byggts in i hus, varvid de stora vedsteklarna så småningom kläcks ur tapeten på nybyggda hus. Larvutvecklingen sträcker sig över två år. Den fullbildade larven förpuppar sig på ca 5 cm djup i veden med huvudet riktat mot vedytan. Den fullbildade stekeln kläcks ut genom ett cirkelrunt kläckhål och visar sig från mitten av juli till mitten av augusti. Genom att denna art liksom flera av sina släktingar är beroende av en kontinuerlig tillgång på döda barrträd har de med åren blivit ganska sällsynta.
Arten finns över nästan hela landet men är vanlig i Ångermanlands skogar och passar bra som landskapsinsekt.
Text: Bengt Ehnström Foto: Rune Axelsson